söndag 29 november 2009

En man står vid gatuhörnet. Mörkret har svept in oss som sina barn sedan länge och molnen skyddar oss som bomullsvadd.
Han håller i ett brunt läderkoppel, i slutet av detta sitter en hund. En helt vanlig hund.
Som tittar på mig på ett helt vanligt sätt med sina helt vanliga hundögon.

Jag var sex år och mystiska män med vanliga hundar och bruna kavajer och trasiga skor var inte det som var farligt utan, monster utanför min dörr bada i badkar och att äta med gaffel var det som fick mig att darra.

Han satte sig på huk, kom i höjd med mig hunden och fläckarna på väggen bakom honom.
Jag frågade varför han hade en lapp framför sitt öga och han skrattade.
Han sa att han var en gammal pirat. Att han seglat över de sju stora haven och hans män kallade honom Kapten Kanel.

Jag sa att jag kallades inte för någonting.
Han frågade om jag ville smaka ifrån glasflaskan han hade.
Fast lukten stack i min näsa. Som hostmedicin.
Mannen sa att han drack för att få träffa sin bror, att han gått bort för några år sedan.
Jag berättade om när jag gick bort på ett tivoli.


Brodern var bara sjutton år när han bråkade med sin storebror om en flicketös.
Den äldre brodern hade hållit fast honom och inte släppt taget förrän den yngre brodern legat helt stilla. Alldeles för stilla.
Mannen fick lite tårar i ögonen som rann nerför hans grova hud som sedan försvann ner i hans yviga skägg.

"Kapten Kanel. Jag har ingen näsduk. Jag gav bort den."
"Jag behöver ingen, men tack ändå.
"När ska du träffa din bror?"
"Så snart som möjligt. Vill du hjälpa mig unge man?"
"Okej."

Mannen gav mig sin flaska och en väldigt smutsig pillerburk. Locket var trasigt och hade ett litet hål.

"Mina fingrar är alldeles för stora för det där hålet, fast du klarar kanske av att sticka ner ett finger och fiska upp ett par piller. Pröva."

Det klarade jag. Jag var jätteduktig. Hans hand på min taniga axel fick mig att längta efter morfar. Om jag kisade riktigt mycket så kanske, kanske kunde den här mannen vara min morfar.
Jag gav han alla piller jag kunde få tag i. Han tackade mig hjärtligt och tryckte ner dom i sin flaska.
Mamma brukar göra så när hennes huvud gör ont. Min morfar gjorde så en gång på landet. Sen la han sig i badkaret och jag kom in och satte mig bredvid tills mormor kom och skrek att jag skulle hämta mamma.
Efteråt sa mamma att morfar var någon annanstans.
Jag vill inte vara någon annanstans. Jag vill inte vara i ett badkar.

"Gör ditt huvud ont Kapten Kanel?"
"Sedan länge."
"Hoppas tabletterna hjälper då."
"Det hoppas jag med.
Skulle du kunna göra mig en till tjänst?"
"Okej, men jag måste gå hem snart."
"Tack."
Han räckte mig det bruna läderkopplet. Jag tog emot det och tittade på hunden.
"Gå en promenad med Skipper. Han gillar att gå till parken."
"Jag får inte gå till parken."
"Okej, gå till skolan istället. Vet du vart skolan ligger?"
"Ja. Min mamma jobbar där."
"Vad bra. Gå en promenad dit bort med honom."
"Okej. Hejdå Kapten Kanel."
"Hejdå unge man, förresten. Vad är ditt namn?"
"Prins Percy."

Jag hade aldrig gått på promenad själv med en hund förut.
Jag gick med stolta steg. Skipper tittade bak på mig,
"Skipper. Hoppas Kapten Kanel inte har ont i huvudet när vi kommer tillbaka."

Vi gick förbi mataffären, vi fick förbi skogen, vi gick förbi de stora gråa lägenheterna.
Själv med en hund.
Hunden var Skipper.
och jag.
Jag var Prins Percy.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar