tisdag 5 januari 2010

det är någonting jag inte har berättat.
att du bara är en pusselbit.


fast att bara vara en pusselbit är inte så farligt som det låter.
för det är den pusselbiten jag behöver. för att mina hundra bitar ska vara just hundra.
den där pusselbiten som man lägger allra sist. när de andra ligger på plats.
i det allrakäraste centrum. där får du plats.

och du kommer väl ihåg, när man var barn. och man inte hittade den där sista pusselbiten.
gap och skrik och uppochnervända kartonger och frustration.

tur att jag har hittat min bit.
min pusselbit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar