tisdag 23 februari 2010

tidningen är i min hand.
jag läser, jag är död. mördad.
flera gånger om.
skjuten av ett maskingevär.
att ingen hade sett, att massa hade hört.
och som i en film, hade jag kämpat med att få ur mig de sista orden.
att jag älskar någon, att aldrig glömma det.

jag lägger ifrån mig tidningen. och känner på mitt bröst. funderar på varför jag skulle vara död.
jag andas och mitt hjärta slår i takt till att jag stampar med foten i köksgolvet.
jag kan tänka och jag tänker på att jag har i vilket fall levt ett väldigt fint liv.
jag läser tidningen igen.
tar upp min mobiltelefon. inga nya meddelanden.
(passar på att skicka ett till hela min kontaktlista, jag må vara död men glöm mig ej för det.)
datorn. inga nya mail.
brevinkastet. inga nya brev.
jag måste vara död. finns ingen annan förklaring.

undrar om det gjorde ont? fylld av bly. min tunga kropp som slår mot marken.
undrar om mitt svarta blod träffade någon? svartfläckiga kläder som måste tvättas.
undrar varför det står i tidningen? jag var ingen och ingen kommer att närvara när jag sänks i marken.

Jag kryssar över mina ögon på fotot de har av mig i tidningen.
liksom för att visa, han här killen är död. på riktigt.

spelar inte så stor roll vem det var. det skulle väl hända förr eller senare.
jag skriver i tidningen.
så att det kan läsas,
"Han var jagad för sjuhundra brott han inte begått och minst lika många han har begått. Han sköt presidenten och slog ner alla bovar.

Ps. Han kunde även dela med sig av sitt hjärta. Små bitar som kunde sparas i fickor och dylikt. Bara så att ni vet. Han är död men glöm ej honom."




2 kommentarer: