ord och sånt.

Vi springer. Tänder eld på alla små förorter som det skrivs om i tidningarna.
Akta dig för eldens klor.
De små fjunen på dina fingrar och tår har förvandlats till korkskruvar och jag håller om dig i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård.

Doften av ditt hår är det bästa jag vet och därför gav jag dig en mössa och bad dig att ha den.
Försvinner håret försvinner jag. Doften är lika med jag.

Vi ställer bensindunkarna utanför kyrkans västra sida och går in och sätter oss på bänken längst bak, längst bort från sanningen och livets mening.
En människosilhuett pryder väggen längst fram.
Inte med en gloria av törnar. En prästsilhuett.
Han vänder sig sakta om och jag ger dig en fickkniv med blått handtag.
"Ifall att."

Det verkar inte som att han ser oss, hans blick är fäst på de stora cirkulära glasen i det runda taket och hans händer är knutna framför honom. Han går ner från podiet där han stod och fortsätter ner i gången. Sakta, beslutsamma steg men fortfarande med blicken fäst i taket.
Vi tittar båda upp. Ingenting. Bara tak.
Han närmar sig och en svag rökdoft söker sig uppför min ena näsborre.

"Jag visste det" tänker jag och fäller ihop min röda fickkniv.
Du tittar på mig frågande och jag nickar tröstande.

Prästens fötter exploderar plötsligt i ett eldmoln och börjar brinna. Elden sprider sig uppför hans högra ben och fortsätter upp till hans överkropp.
Hans rock brinner vackert.
Han tar ingen skada utav elden, den existerar bara som en mantel. Som en dräkt.
Gången är snart slut och nu börjar han sakta att försvinna. Elden förvandlar hans materia till stoft.
För varje steg prästen tar försvinner lite av honom.
Ett steg, benet.
Ett steg till, öronen.

När prästen är precis bredvid oss är han borta. Du drar bort händerna från ditt ansikte och jag drar av dig mössan.
Lutar mig framåt och doften gör mig lugn.
Som en varulv som behöver människokött.
Jag skrattar lite för mig själv och blottar mina tänder som en varg och försöker åstadkomma ett skräckinjagande ylande.
Du vänder dig mot mig och rynkar ögonbrynen åt mig.
"Ska vi gå?" frågar jag.
Får ett långsamt nickande som svar och jag tar tillbaka kniven och för in min hand i din där kniven legat.

Vi går ut. Glömmer av bensindunkarna och vi sätter oss på kyrkans mur. Glömmer av rätt så mycket och somnar tillslut precis innan solens strålar börjar leka med våra ögonlock igen och försöker slita upp dom.