ord och sånt.

han klappar sin dalmatin mjukt ovanpå huvudet.
som så många gånger förr.
cigaretten klibbar sig fast mot hans läppar.
rökdimman försvinner inte riktigt.
fri två tre gånger om året.
och 362-363 dagar om året består av väntan.
det har pågått i sjutton år nu.
1959 var första gången och det är andra tider nu fast ändå samma dag.
demonstranterna gapar och händer klappas nedanför på gatan men han står kvar på sin balkong över stadens aveny.
klockan är ställd. han är borta i fem minuter.
fem minuter som räcker flera år.
det närmar sig nu och vinden ökar i hastighet.
hans hår dras med i vinden och han blundar. tiden går lite snabbare då.
och med ens ökar vindens meter i sekunden runt honom och det brusar i hans öron när han faller från våning sju.
och han öppnar ögonen. tiden går långsammare än någonsin.
han faller inte lika mycket som han svävar.
farten gör att hans syn suddas ut och allt blir svart.
fem minuter går utan en smäll och han är tillbaka på sin balkong.
svetten börjar pärla sig ovanför ögonbrynen och han torkar av den med baksidan av handen medan han tittar ner.
protestanterna har slutat protestera och står vända åt andra hållet, mot balkongen och honom.
de tittar på en manskropp som ligger på asfalten, deformerad i en pöl av blod.
blickar från kroppen till lägenheten till kroppen till honom där han står på balkongen.
en mur är inte längre bara en bro på högkant utan endast ett oviktigt hinder mellan honom och folkhopen nedanför.
tankarna krockar i tvåhundra kilometer i timmen i hans huvud och svetten börjar rinna.
och innan någon vet ordet av är det två manskroppar som ligger deformerade på asfalten.

asfalten 1976.