ord och sånt.

och när jag var ung så fick jag berättat.
att drömmar går i kras och att ingen springer lika fort som vinden.
lilla jag tog det inte så hårt.
försökte hela mitt liv att springa så fort, så fort, tills luften stod stilla omkring mig.
jag lyckades nästan när jag sprang nerför backen intill lekplatsen.
att jag trillade ibland, skrapade upp min kropp.
var inget som jag riktigt förstod eller brydde mig om.
luften skulle stå stilla.
jag blev äldre. sprang inte så ofta längre.
nya barn sprang. vet inte om dom riktigt visste vad de höll på med.
att de försökte krossa berättelsen, att man inte kan springa lika fort som vinden.
att vikt multiplicerat med fart delat på lutning var en icke uträkningsbar ekvation.
och när mina egna barn började springa i backen. utan att jag berättat anledningen till att jag sa åt dom att göra det.
så visste jag.
att drömmar inte alls går i kras.