ord och sånt.

för varje dag som du går i krig.
mellan den du borde vara och den du kommer att bli.
så pratas det i bokcirklar,
om din självbiografi.
på fyra fem sidor. inklusive bilder.
te sörplas upp av rödmålade läppar och kakor smulas ner mellan blekta tänder.
en lite för gammal man med en stjärna ritad under ögat ställer sig upp.
det verkar som att han inte riktigt förstår.
att nollniotjugofem inte egentligen handlar om din morgon en torsdag utan om ditt liv som nertrampad fladdermus.
om hur din diagnos som besvärlig gnagare har gjort att du inte riktigt har passat in i samhället.

han slänger den tunna boken mot marken och den ger knappt ifrån sig ett ljud.
och det verkar som att han blir chockad.
över att den inte lät mer.
och alla stannar med ens upp med sitt pratande.
vänder sig mot honom.
där han står tyst med sin bok på golvet.
och tystnaden.

inget han gör blir någonsin rätt.
det enda ni delar nu för tiden.
världen hade aldrig varit så bra som när han förstod dig.
ni passade så bra ihop att verbal kommunikation var överflödig.
och med ens en dag var även den visuella det.
ni kunde sitta i samma rum. bara andas tillsammans.
och det räckte.
världen den har aldrig varit sådär bra.