måndag 26 april 2010

jag snuddade vid ett hjärta en gång.
hon kallades molnet.
och hon var mitt livs kärlek.
hennes sätt att peta mellan sina tänder med ett av sina svarta slitna hårstrån var ungefär det som fick mig på fall.
det och många nätter i venedig.
hon hade sju bröder.
jag var enda barnet.
hon var en trädmänniska.
jag var mer en gräsman.
när vi satt på gräsmattor i folks trädgårdar, oftast precis innan vi blev utjagade, så brukade hon knyta ihop fem sex stycken grässtrån till ett hjärta. hon virade det runt mina tår. det kittlades varje gång.
och ifall det var ett par grader över medel, så brukade jag knäppa upp hennes skjorta.
blotta hennes kropp för solen.
för att sedan dra mitt finger längs hennes tatuering som sträckte sig över hennes bröstkorg.
"jag är frågan till ditt svar."
kursiverat.
hon var ensam när hon var sexton.
jag var ensam hela mitt liv.
hon förstod aldrig riktigt tjusningen med att dansa.
jag förstod aldrig riktigt tjusningen i att glömma.

hon bar alltid med sig ett foto av sin förre pojkvän i sin plånbok.
jag frågade aldrig varför.
tänkte, hon berättar om hon vill.
och jag ångrar mig innerligt.
när han en dag återvände.
tog mitt moln.
och med en glasskärva i hand.
sprättade han upp tatueringen.
"jag är ... ditt svar."
och jag hann nästan i tid.
molnet gick från vitt till svart och det var gången jag snuddade vid ett hjärta.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera