onsdag 7 april 2010

Lite för mycket lite för länge.
En stickande känsla, en förnimmelse av att det finns något annat utom räckhåll.
Att du har en dröm planterad i din hjärna, som har expanderat och nu vill slå sig ut.
I tron att du har funnit lösningen lever du livet, pengar försvinner och hjärtan sys ihop.
Tur att du hann ut i tid.
Det sjungs på gatorna och fri är ordet på allas ryktesspridande läppar.
Vinden leker så fint med ditt långa hår och dina ben är så lätta i vårluften.
En alternativ yta, alltför polerad och resistent.
Nyp mig jag drömmer, jag drömmer.
Det känns inte riktigt som att de i din närhet begriper att verbet inte har funnits i din vokabulär tills nu.
Ett oförståeligt, otänkbart verb.
Och det som inte kan tänkas finns inte och det som inte finns kan inte tänkas och eftersom du inte tänker som andra så finns inte du, eller är det dom som inte finns samhället tänker inte alls därför finns det inget samhälle ingen värld ingen rymd tänker du varje dag.
Ett otroligt, utomordentligt fall av gräset är grönare på andra sidan.
Ett obotligt, formidabelt uttalande om personen som är du.

Jag vill att det ska vara som förut.
Brunt gräs är åtminstone gräs.
Och dagar då du grät i min famn var i alla fall dagar fyllda av känsla.

Raderna du skrev på hans ytterdörr. Inristade med brustna naglar och som blivit övertäckt av snö som sedan smält och sedan övertäckts med snö igen repetera gånger fyra.
Ner på dina bara knän inför någon som inte är kapabel till att döma och fråga,
Går det aldrig över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar