ord och sånt.

vi var unga då.
vi kunde ljuga för oss själva.
tro på allt som de sa.
det fanns ett vi.
ett otroligt fint ord och det kändes som att ordet var uppfunnet endast för oss och våran kärlek.
jag köpte en åker av en man.
han hette fredrik. han var nästan sextio år och hade en blå overall på sig.
han kliade sig bakom örat frågande när jag la fram mitt pris.
tvåhundratusen kronor kontant.
han yttrade inte ett ord. ryckte på axlarna och tog emot pengarna.
jag lånade sedan en traktor, jag åkte ut på åkern och jag skördade på mitt egna vis.

nästa dag.
så tog jag med dig till en plats jag hört talas om.
vi åkte med en man i ett litet flygplan.
han hette carl. han var nästan fyrtio och hade en brun overall på sig.
även han ryckte på axlarna.

och vi flög. du var rädd så jag höll dina händer. fast jag höll mest i dina lillfingrar. du kände dig trygg då hade du sagt en gång i höstas.
jag skyller mest på dig att jag hade stavat fel.
att jag hade skördat lite åt fel håll och Vill du bli min? var nu något helt annat.

och det var sex år sen nu.
att en lögn som en gång hade varit det allra vackraste nu var en helt vanlig lögn.
vi var nog för unga för det där.