ord och sånt.

de sägs att i den här staden.
blir man inte riktigt som dom.
och de hade rätt.
vi två blev aldrig riktigt människor.
reptiler och vi var nitton år när vi insåg att halmstad välkomnar oss med öppen famn.
trots vårat skal och mintgröna färg.
en etta att dela på och pengar varje månad i form av matkuponger.
fast inte matkuponger utan mer, varsin råtta ifrån den lokala zoobutiken.
han var alltid ledsen när han lämnade ifrån sig råttorna, som att han visste vart de skulle.
även fast ingen hade nämnt det för honom. så visste han.
vi försvann i den undre världen och återvände endast för våra matkuponger.
det var ett rätt bra liv, ett liv som reptil i halmstad.