Han hade ett par år för många på nacken, en grå krans av hår och ett ansikte som alltid log. När han var tjugotre år blev han filosofilärare, när hon var tjugotre åkte hon bil till världens ände för att aldrig återvända.
Hon fuktade sina vackra läppar sakta, rynkade ihop ögonbrynen en aning och frågade.
"Jag har alltid fått mitt hjärta brustet när jag delat med mig av det. Därför kommer jag att få det igen, och igen. Är det så?"
Han tittade på henne länge, mötte hennes blick varsamt innan han tittade ner på sina händer och sedan ut genom fönstret bredvid honom.
"Det händer att deduktiv slutledning stämmer. Mer kan jag inte säga."
Hennes ögon sa att det var det väntade svaret hon inte önskade sig.
De blev med ens glansiga och hon vände sin blick ner i sin bok igen.
Han märkte att hon bläddrade mellan de tunna bladen i boken alldeles för snabbt för att ha läst dom och han säger.
"En dag ska jag berätta om hur de andra gör för att överleva sådana triviala ting som kärlek och romanser. Jag ska lära dig hur man ska vara. Vad du ska säga, vem du ska kyssa och var du ska leva för att ditt hjärta inte ska gå i tu. Fast först, ska du lösa en ekvation, en kärlekens ekvation. När du har löst den så ska jag berätta allt det jag sa."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar