tisdag 4 maj 2010

jag var med när du skulle köra ner för stupet på skogshallsvägen första gången.
hur vi hade packat ner det vi hade älskat allra mest.
du hade inte packat ner något mer än breven från din bror.
din slitna ryggsäck var full till bristningsgränsen.
inget hejdå till omgivningen.
att vi blivit exalterade när vi diskuterade morgondagens rubriker.
hur vi tänkte ut tusentals.
och du var den enda jag någonsin brytt mig om.
jag var allting du hade kvar och vi lyste starkast tillsammans.
det sades att det var som att vi förlorade några watt när vi var separerade.
det hade märkts direkt när ditt ljus förlorade sin kristallklara klarhet.
och med ens, blev grumligt.
vi var förstummade, trots hur nära du var mig, även när jag var inom dig.
lyste du inte lika klart.
och när vi kom till insikten, att det var din tid.
så blev även mitt ljus grumligt.
minus tjugotrettio watt på en sekund.
att våran enda utväg tillsammans var skogshallsvägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar