ord och sånt.

mellan år 6 och 16 var det er tid.
det var outtalat. men alla visste.
att ni skulle bli make och maka.
ett viskat löfte på skolgårdar genom åren.
och du hade sparat alla hennes hårstrån som hade fastnat på dina kläder under åren.
en hårsamling i en burk.
med den kunde du släppa all oro för en stund.
och ni var väl för unga.
ni förstod inte riktigt vad kärlek var.
fast ni passade ihop som få.
och när åren gick och Mona växte upp, var med om en olycka där hennes mamma dog.
när hon sedan var tvungen att flytta till sin mormor i en stad som låg för långt bort när man är 16 år.
så var det plötsligt slut på er historia.
och ni bestämde att ni inte skulle säga hej då.
trots att ni aldrig hade träffat någon som den andre.

fler år gick och du hade några flyktiga olyckliga romanser.
en dag, en helt vanlig torsdag en helt vanlig vecka.
ser du Mona på stan.
du stannar henne.
och hon ska gifta sig i juni.
hon är lycklig nu.
du nickar och säger inte så mycket mer.
hennes man drar iväg henne och du tänker att det är sista gången du ser henne.
det var aldrig menat att det skulle vara ni två.
och den sista biten av ditt skrynkliga hjärta slår sakta.

trettioendagar går och av en ren händelse går du förbi en kyrka.
ett bröllop ska äga rum och du går in.
det är tvåtre timmar kvar och du frågar efter bruden.

"det är något jag skäms för att säga.
men varje gång jag tänker på dig så vill jag kyssa dig som aldrig förr."
"varför gjorde du aldrig det?"
"det finns nog ingen riktig anledning. min doktor säger att jag har en sjukdom, det kan vara det."
"tror du att du älskar mig?"
"jag vet inte. kan man älska någon man inte träffat på åratal?"
"jag tror att man kan det."
"då tror jag att jag gör det."
"okej."
"får jag kyssa dig?"
"jag ska gifta mig om två och en halv timma."
"okej. får jag kyssa dig, trots det?

"jag vet inte. kom med ut ett tag."

ni går ut och sätter er på kyrktrappan.
vinden får hennes hår att fladdra precis som när ni var åtta år och hon hade klippt sig själv för första gången.
det var nog det gräsligaste du någonsin sett men hon var för stolt för att få reda på det. detta ledde dock till att hon gav dig en frisyr som det inte fanns något namn för.

"har du kvar burken med mitt hår? alltså, jag såg en burk i din byrå en gång och det såg ut som mitt. var det mitt?"
"ja, det var ditt. förlåt. och ja. den är kvar."
"då tror jag att jag älskar dig. jag är inte säker. men jag tror det."

"skulle inte du gifta dig?"
"jag får se till att skjuta upp det lite."