ord och sånt.

dom dagarna är över.
då vi byggde barkbåtar.
dina var alltid av björk. det passade rätt bra. för du var blek med fräknar.
din farfar var en såndär som visste allting om ungefär allting.
han visade oss hur man skapade segel.
hur man skapar barkbåtar.

och när vi satt nere vid bäcken.
så gjorde det inte så mycket att vi inte riktigt förstod oss på tid.
vi hade kunnat sitta där i dagar.
precis där gräset lutar perfekt mycket.
titta på våra nygjorda barkbåtar och behöva kisa när båten seglade till en krök där solen speglade sig.
till slut seglade båtarna iväg och solen gled iväg.
men vi satt kvar. ibland pratade vi.
ibland pratade vi inte.
ibland så bara förstod vi varandra.
vi tryckte ner våra tår i gräset och kände den ljumma värmen medan vattnet porlade nedanför oss.
stjärnorna kunde vi utantill och vi delade alla våra tankar under dom.
ingen brydde sig riktigt om att vi var borta till midnatt. ibland längre.
din lukt var min vardag.
ibland lutade du dig mot mig när du blev trött.
och dagarna vi sprang i sommarens första regn, rullade i vinterns första snö skulle aldrig upprepas.
jag kommer på mig själv med att ibland undra.
om du ens fortfarande finns.