nu sisådär tjugofem år senare.
så skrattar jag åt ironin i att jag har fått en dödlig hosta.
en hosta som jag fick utav att ha andats in mörk svart rök.
från när jag brände alla bevis.
jag har glömt hur man seglar.
vilket i och för sig inte spelar någon roll längre.
det var ju dig jag alltid letade efter ute på havet.
och när jag tillslut fann dig.
så var det inte så speciellt som jag hade trott.
som dom hade skrivit i tidningarna.
jag kommer ihåg hur jag kände ett tvång.
i att gömma dig från världen.
ett tvång att ta världen ifrån dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar