måndag 4 oktober 2010

hon springer mot undersköterskan med sorg i sitt ansikte.
hon frågar.
och får som svar.
att det inget finns att göra.
att tatueringen i hans hjärna är permanent.

och nu för tiden finns han i väggarna hon gömmer sig mellan.
i täcket som hon gråter under om kvällarna.
hon återvände aldrig till kyrkan där de träffades.
hur bara.
tanken.
fick henne att falla ihop.
tanken.
på vad hon hade gjort.
hur hennes fingrar greppat pennan och skrivit på kontraktet.
som att det var.
det.
enda rätta.

männen som kom och hämtade honom, hur han hade kämpat emot ett tag.
slagit omkring sig.
och hon kom på sig med att tänka att hon hade velat att han slagit ifrån hårdare.
hur hon fick ett anonymt samtal.
redan samma kväll.
berättandes om att proceduren gick bra.
hur han har en.
kal fläck på sitt huvud.
tre fyra stygn.
han kommer inte att märka något sa de.

fast när han stod framför spegeln.
en vecka eller två senare.
granskade sin kala fläck.
förstod hon att han förstod.
väskorna som stod vid dörren medan han ringde sin bror.
hennes tårar kom rätt fort.
av bara tanken.
på att aldrig mer bli väckt.
utav.
hans skägg.
mot hennes nyckelben.
den älskvärda stickande känslan.

och nu två och ett halvt år senare.
kommer hon på.
att hon aldrig visste vad som var.
intatuerat.
i hans högra hjärnhalva.
vilka ord som hade förstört dom och vad dom hade.
fast mest.
så hade det nog.
förstört.
henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar