ord och sånt.

hon säger, "jag ser dig vandra över kullen varje torsdag."
vänder mig om svarar, "ditt ansikte är nytt för mig."
hon blir generad utav mitt svar och flackar med blicken innan hon fäster den i mina ögon fast kanske inte riktigt mina ögon utan en punkt mellan dom och säger, "första gången du vandrade var för sju veckor sen. varför?"
en obehaglig rädsla sprider sig i min kropp som om jag vore under ständig bevakning utav henne varje sekund varje minut och hennes sätt att fråga var ett sådant sätt så att man absolut inte kunde tala osanning "har du besökt den andra sidan?"
hon verkade inte förstå poängen med min fråga och hennes ögonbryn rynkade sig ungefär så som de brukar göra efter ett helt liv med samma panna och ögonbryn "jag har hört talas om det."
hennes svar fick den obehagliga känslan att släppa ungefär som att hon kanske var en människa trots allt och trots sitt utseende och sina ödlelika händer och jag sa "om du vill, följ med någon dag. jag kan visa dig runt."
rynkorna mellan hennes ögonbryn smälte samman med resten utav hennes ansikte och jag märker att hennes ansikte inte är täckt utav mänsklig hud utan fjäll.

någonstans mellan det grå huset och de första två metrarna innan kullen börjar att stiga uppåt följande torsdag kom jag att undra ifall jag verkligen träffade ödlekvinnan.


tre torsdagar senare på väg nerför kullen hör jag fotsteg bakom mig fast inte riktigt fotsteg skapade av en mänsklig fot och jag vet direkt att det är hon så jag frågar, "har du en anledning?"
hon drog med sina klor längs sin kind och det rispade lite hårdare för varje fjäll hon snuddade vid hon tittade på mig med en genomträngande blick ungefär som att hon sökte svaret på min fråga inuti mig hon finner inget vi är tysta ett tag innan hon sträcker ut sin tunga drar in den och smakar på luften och säger, "nej. ingen konkret. gjorde det något? du har ju faktiskt vandrat varje vecka sedan dess."
en känsla utav trygghet av att någon faktiskt lägger tid på mig varje vecka och hon ser mig vandra hon tänker på mig alltså minst en gång i veckan och det är ju rätt ovant och jag försöker låta stark när jag säger, "jag vandrar ju varje vecka, med eller utan sällskap. om du hade mött mig hade jag vandrat, nu gjorde du det inte och jag vandrade likaså"
jag ser att mitt svar var oväntat och det är lite som att det börjar ryka ifrån hennes rygg ungefär som att hon brinner upp här och nu men hon gör inte det utan svarar lågmält "jag förstår. vill du berätta om din vandring nästa torsdag? jag har alltid tyckt att du verkar vara fylld utav glädje när du återvänder."
och när hon säger det spricker något inuti mig och jag kan inte stoppa det väller ut bland mina inälvor kanske är det mitt hjärta blodet som rinner utanför artärerna och trycker mot huden vill komma ut och jag hinner inte tänka på vad det är innan det får allting att bli kallt och snart är allting svart.