ord och sånt.

överallt där jag går så leder de blinda de blinda.
hur denna stad ska överleva har jag ingen aning om.
på något sätt hoppas jag att den upphör att existera de stunder jag inte befinner mig i den.
eller att den kanske står i lågor, för att sedan släckas när jag återvänder.
löven har dött och de känslor jag en gång hade likaså.
nu påminner staden mest om hiroshima.
fotsteg som ekar ut i skymningsljuset som nu ljudlöst har smygit sig fram.
det bränns i hjärtat.
minnen brinner upp, blir till aska och försvinner.