Jag är du.
Du är jag.


Förälskade hjärtan går in i varandra.
Kära hjärtan tar hand om varandra.

Kan en tanke ta slut?
Hur tar en tanke slut?
Försvinner den, går upp i rök, som ett nystan som blir uppnystat?
Som en vattenpöl som ångar upp, som ett löv som förmultnar?

solen snöar idag.
hur kommer det sig att jag mår så bra när jag inte gör någonting?
är det en sjukdom?
doktorn vet väl inget om detta skulle jag tro.
jag tar en promenad.
mår lite sämre.
så det är så det funkar. det känns bättre att veta om vad man har för sjukdom.
så jag går och lägger mig.
och då mår jag så bra igen.
försöker somna.
mår sämre.
går ut och tar en cigarett. mår bättre.
går en kort promenad. mår sämre.
sätter mig ner. mår bättre.
reser mig. likgiltigt.
går hemåt igen. fy fan nu spyr jag.
spyr. likgiltigt.
nej vänta. sämre.
går innanför dörren. sämre.
lägger mig där. sämre.
andas ut. sämre.
blundar hårt. sämre.

det har gått många dagar sedan mina ord skrevs ner frekvent.
fast de finns fortfarande, fast å andra sidan är jag nog alldeles för lycklig nuförtiden för att sätta mig ner och tänka ut ord som passar bra ihop här och där.

fast lilla du, som inte är här nu.
vi är likadana (folk har sagt det).
du är så snäll mot mig (jag har sagt det).
vi reser till berlin (våra hjärtan vill det).

Ibland sitter vi mittemot varandra vid köksbordet. Tysta, ätandes, drickandes. Våra ögon möter varandra konstant och vi ler smått gång på gång. Då känns det som att tiden går långsamt.
Jag tycker att det är helt underbart.
Ibland sitter vi mittemot varandra vid köksbordet. Tysta, ätandes, drickandes. Våra ögon möter varandra konstant och vi ler smått gång på gång. Då känns det som att tiden går fort.
Jag tycker att det är helt underbart.

vänta du ett tag,
snart ska du få se.
jag ska ge dig ett bevis.
alla utom du verkar förstå vad jag känner för dig.
jag sitter i min säng och väntar på dig.
och hela jag har stannat upp. jag tänker inget känner inget gör inget innan du är här.
det känns som att det är lite onödigt att göra det när du inte är med, för när du väl är med så är det.
så himla mycket bättre.

ge mig allt du har.
alla blickar du hållit kvar.
snart börjar de vika sig,
dina ben så sköra,
kanske inte likt mig,
men allt du vill säga vill jag höra.

varje morgon vaknar vi för vi tar aldrig slut vi är de som kommer att leva för alltid.
resa oss ur apokalypsens aska.
plundra övergivna matbutiker.
gå till ställen vi aldrig besökt förut.
fast vi inser snart.
att allt är som förut.
att en apokalyps aldrig hänt.
fast vi är fortfarande de som aldrig tar slut de som kommer att leva för alltid.

Det verkar vara något med att det snart är ett nytt år,
som får folk att vilja rensa ut på vinden.
Att plocka ut de sista smulorna av mig för gott.
Att få sagt de sista orden.
Att radera mig ur deras liv.
Konsten att få någon att sluta existera.

Till er skulle jag vilja säga:
Adjö för mig.

Du är så vacker ikväll. Vi kan väl sitta nära och bara vara läppar mot tekoppskanter ett litet tag?


du är i stockholm jag i göteborg men ditt hjärta är här och mitt hjärta är där

jag har aldrig tur i spel men du är så vacker ända in i kvarkarna i själen

Nu när jag står i mitt eget fönster och röker och lyssnar på sunday morning, minns jag alla gånger du suttit i ditt och gjort detsamma. Jag minns hur jag låg i sängen, avklädd och det kändes som att du glömde av att jag var där ett ögonblick. Du satt och blickade ut över träden och vägen och världen medan jag låg och njöt av din uppenbarelse då du satt där ihopkurad i kylan.
Jag kommer ihåg att jag tänkte på hur vacker din rygg var och hur mjuka läppar du hade, fast jag vet inte vad du tänkte på.
En svala svävade mot dig ifrån himlens tak och slog sig ner bredvid dig.
Han ropade ut, "åh har du hittat din kärlek än? En känner ju sådant på sig förstår du."
"Jag hoppas på det", svarade du lågt. Du var inte säker på om du vågade säga det inför mig.
Svalan kvittrade till och utbrast, "i mina dagar har jag sett flickorna på torget och hur de ler mot pojkarna med hattarna och äpplena i fickorna och klipp av mina vingar ifall jag har fel men du ler precis sådär mot han i sängen!"
Svalan flaxade ett par gånger med sina eleganta smala vingar och rättade till sin hållning.
Du log mot svalan innan du vände på huvudet, granskade mig och vände dig sedan om, ut mot världen.
"Det säger du? Kan jag hoppas på något särskilt då?" undrade du.
"Sannerligen! Jag må vara liten och äger inte alls den tankeförmåga som ni människor men sanna min ord, håll fast vid honom.", kvittrade svalan som svar, nästan skrattandes.
Svalan började att gräva med sin näbb i sina fjädrar för att sedan dra ut en av sina finaste fjädrar ifrån sin kropp. Han la den sedan vid din hand och flög iväg, kvittrandes.
Du följde svalan med blicken så länge du kunde innan du släckte din cigarett, plockade upp den tunna fjädern och gick tillbaka till sängen, tillbaka till mig.
Jag log när du la dig bredvid mig under täcket och du la fjädern på mitt bröst.
"Du anar inte vad den där svalan sa till mig."
"Berätta kära du, berätta."

Du är längre bort nu, och det är sådant vi får ta ibland. Det må vara svårt att somna och det krävs flera timmar utav tankar och cigaretter för att John Blund skall komma och prata oss till sömns, fast längst ut i fingerspetsarna vet vi om att vi klarar av det.
Vi kommer ju att vara nära varandra igen.

jag skulle kunna skriva rad efter rad efter rad med saker jag tycker om med dig

FREAK ART FREAK ART FREAK ART

(Vi kan byta demoner ifall du vill.
Ett tag eller två.
Udda skogsscener fyller våra sinnen och ljusen slocknar som ögonlock eller gardiner som stängs igen.
Om de går att öppna igen så kommer de med all sannolikhet att öppnas med ett nytt filter över sig.
En nyans mörkare kanske. En nyans grönare kanske.)

Hon var en sådan som alltid tog på sig allt hon bar var dag i precis samma ordning varje morgon för att sedan kasta av sig allt utan ordning när hon träffar han den där hon tycker om.
Han sitter i sängen och han märker att han doftar såsom hon tycker om. Han vill minnas hur hon kröp tätt intill när en vindpust förde hans doft under hennes näsa och hon tyckte sig alltid känna att hon fick lite av honom i sig, i sina lungor. Hur hans doft spred sig ifrån lungorna ut i blodet och sedan ut i fingerspetsarna. När hon kände den här (inbillade) känslan ute i fingerspetsarna så knöt hon händerna, liksom för att hålla kvar känslan så länge hon kunde. Det var hennes favoritkänsla. Fast ibland orkade hon inte knyta händerna så länge som hon önskat och då drabbades hon ofta utav en förskräcklig sorg. Hon kunde ligga sömnlös hela natten över att hon råkat släppa iväg känslan lite för tidigt; för vem vet när nästa vindpust kommer.

När han senare ligger i sin säng utan henne så hittar han ibland ett hårstrå som tillhört henne. Instinktivt för han ihop sina fingrar som en pincett och plockar upp det för att slänga ner det på golvet, fast han inbillar sig gärna att han slänger det mycket varsammare än om det vore någon annans hårstrå. Hennes hår är ju så vackert. Det har han alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka det.
(Hon tycker inte om när han har strukit sina skjortor och han tycker inte om när hon har gårdagens strumpor på fel fot.)
De båda tycker om att ligga på rygg i soffan med benen upp över kanten och huvudet nerför den motsatta för att titta upp mot taket för att sedan föreställa sig att taket är golvet och tvärtom. De två brukar skynda sig att göra detta i nya hem de besöker medan ägaren är på toaletten. De två sitter sedan och försöker se så oskyldiga ut de kan när ägaren återvänder. Det slutar oftast med att någon av dem ursäktar sig och går därifrån medan den andra redan nu börjar tänka ut sätt att reta den andra på för att den ursäktade sig så fort.
Ingen av de två vet vad de ska bli när de växer upp, fast ibland gör sådant inte så mycket när man tycker om varandra har de insett.

Gå aldrig för långt. (bort ifrån mig.)

går förbi stängda affärer, stängda frisörsalonger, stängda fik, stängda klädaffärer, stängda kiosker, stängda biografer, stängda danslokaler, stängda kemtvättar, stängda korvstånd.
stängt för renovering.
när kommer renoveringen att vara färdig?
när kommer renoveringen att börja?
staden har mist sitt hjärta och har endast sig själv att skylla.

väntar på nästan hundra år gammal film och katten spinner så tyst så tyst bredvid mig.

Ibland, när jag inte har talat eller använt min röst på hela dagen.
Så känns det som att jag glömmer av min röst, som att den har försvunnit. Jag har svårt att föreställa mig hur den låter.
Då får jag för mig att det endast handlar om tur att min röst låter likadan varje gång jag använder den.
Som att varje gång jag öppnar munnen så drar mina stämband i ett lottohjul och endast på grund av min otroliga tur så lyckas jag få samma röst varje gång jag ska prata.

Vi står utanför tobaksbutiken där jag bor.
Du har på dig mina kläder och min jacka slutar precis ovanför dina knän.
Jag märker att dina knän skakar och frågar om du vill ha en kram.
Du svarar att nej, jag vill inte ha en kram för jag blir kär så lätt.

En armlängds avstånd mellan oss och jag röker cigaretten omtänksamt- jag vill att du ska tycka att jag är snygg när jag gör det. Kanske faller du för mig då.
Du kastar din cigarett på marken och tar genast upp en ny. Mina fingrar plockar snabbt upp tändaren ur min ficka och jag tänder cigaretten åt dig gentlemannamässigt. Kanske faller du för mig då.
Kylan i luften får din näsa att bli lite röd och jag kysser mina fingrar och placerar dom på din nästipp. Kanske faller du för mig då.

Känslan utav obeskrivligt välbehag sköljer över mig och jag välkomnar den.
men.
varför är du inte här bredvid mig du har ju så vackra ögon du säger att dom är för små men nej nej nej nästan tvärtom de är så stora och djupa att ibland tror jag att jag ska drunkna nej det är för klyschigt kanske mer ramla ner i dom som om de vore två djupa brunnar för oj vilken blick du har när du ser på mig sådär som du brukar se på mig det där sättet som får mig att tänka att jag kanske trots allt är lite fin i dina ögon och det är ju de enda ögonen som man vill vara fin i puss puss puss snart reser vi utomlands och pussas där fast just nu önskar jag mest att du vore här för jag tror att jag har fastnat lite för dig.

Jag sitter på kusten när jag skriver detta.
Fingrar på mitt sår på mitt knä som jag lyckades få igår när jag sprang efter min hund som hade fått syn på vad jag tror var en hare, jag såg den inte så väl. Det påminner lite till formen om de där små paprikorna som vi har funnit inuti de stora paprikorna vi köpt.
Det blåste upp till storm igår kväll. Hade jag inte skadat knät så hade jag varit ute på havet som vanligt.
Sju man föll överbord igår.
Jag kände de alla och känslan av att jag inte kommer att träffa dem igen är för svår att hantera just nu. Så jag skriver detta korta brev till dig endast för att jag vill ha ett brev ifrån dig som kan få mig att tänka på annat. Jag ber om ursäkt ifall du tar illa vid, men jag har faktiskt ingen annan att skriva till.

(varje dag håller jag tummarna för att mina demoner inte ska bli dina demoner.)

varje kväll spenderas med att tänka ut något som jag kan tänka på.