Det verkar vara något med att det snart är ett nytt år,
som får folk att vilja rensa ut på vinden.
Att plocka ut de sista smulorna av mig för gott.
Att få sagt de sista orden.
Att radera mig ur deras liv.
Konsten att få någon att sluta existera.

Till er skulle jag vilja säga:
Adjö för mig.

Du är så vacker ikväll. Vi kan väl sitta nära och bara vara läppar mot tekoppskanter ett litet tag?


du är i stockholm jag i göteborg men ditt hjärta är här och mitt hjärta är där

jag har aldrig tur i spel men du är så vacker ända in i kvarkarna i själen

Nu när jag står i mitt eget fönster och röker och lyssnar på sunday morning, minns jag alla gånger du suttit i ditt och gjort detsamma. Jag minns hur jag låg i sängen, avklädd och det kändes som att du glömde av att jag var där ett ögonblick. Du satt och blickade ut över träden och vägen och världen medan jag låg och njöt av din uppenbarelse då du satt där ihopkurad i kylan.
Jag kommer ihåg att jag tänkte på hur vacker din rygg var och hur mjuka läppar du hade, fast jag vet inte vad du tänkte på.
En svala svävade mot dig ifrån himlens tak och slog sig ner bredvid dig.
Han ropade ut, "åh har du hittat din kärlek än? En känner ju sådant på sig förstår du."
"Jag hoppas på det", svarade du lågt. Du var inte säker på om du vågade säga det inför mig.
Svalan kvittrade till och utbrast, "i mina dagar har jag sett flickorna på torget och hur de ler mot pojkarna med hattarna och äpplena i fickorna och klipp av mina vingar ifall jag har fel men du ler precis sådär mot han i sängen!"
Svalan flaxade ett par gånger med sina eleganta smala vingar och rättade till sin hållning.
Du log mot svalan innan du vände på huvudet, granskade mig och vände dig sedan om, ut mot världen.
"Det säger du? Kan jag hoppas på något särskilt då?" undrade du.
"Sannerligen! Jag må vara liten och äger inte alls den tankeförmåga som ni människor men sanna min ord, håll fast vid honom.", kvittrade svalan som svar, nästan skrattandes.
Svalan började att gräva med sin näbb i sina fjädrar för att sedan dra ut en av sina finaste fjädrar ifrån sin kropp. Han la den sedan vid din hand och flög iväg, kvittrandes.
Du följde svalan med blicken så länge du kunde innan du släckte din cigarett, plockade upp den tunna fjädern och gick tillbaka till sängen, tillbaka till mig.
Jag log när du la dig bredvid mig under täcket och du la fjädern på mitt bröst.
"Du anar inte vad den där svalan sa till mig."
"Berätta kära du, berätta."

Du är längre bort nu, och det är sådant vi får ta ibland. Det må vara svårt att somna och det krävs flera timmar utav tankar och cigaretter för att John Blund skall komma och prata oss till sömns, fast längst ut i fingerspetsarna vet vi om att vi klarar av det.
Vi kommer ju att vara nära varandra igen.

jag skulle kunna skriva rad efter rad efter rad med saker jag tycker om med dig