hundratals mil emellan oss.
hjärtvågorna ifrån ditt inre.
slår in i mitt.
sätter igång en reaktion.
platsen bredvid mig känns genast tom.
mina läppar känns som två stycken för få.
skrivet i sand.
vi klarar av allt, tillsammans.
vi klarar av oss själva.
håll dig fast vid mina nyckelben.
så försvinner du aldrig mer.
inte ens in i dig själv.

jag vill att du ska tycka om mig.
för det är ju faktiskt så,
att jag vill ge dig hela världen.

bara vi två har ett sätt
kommunicerar via bröstets inre
delar på vårt hjärta varje dag
rösterna som rör vid varandra
din allt för kalla kropp mot min hud
jesus har skickat ett sändebud
"allt är på sanning"
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än


svart ingenting kring oss i rymden
det är vårt enda sätt
flyger förbi meteoriter
bosätter oss på satelliter
vi använder dina vingar
fjädrar är våra spår
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än

missad tunnelbana varje kväll
dina läppar når mitt hjärta
så djupt inuti min frusna kropp
sparar dig i mina lungor
lover, kyss mig nu
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än

Han ha(ta)r staden omkring sig och borstar bort kall nyfallen snö ifrån sina axlar.
Går med raska steg, önskar att hon skulle dyka upp bakom nästa huskrök men sånt händer bara på film tänker han.
Knyter händerna inuti handskarna inuti fickorna. Nästa gång de ses ska han berätta för henne om hur hon är orsaken till att han finns. Att han är byggd för att spendera tid med henne. Tillsatt på denna jord för att hålla henne i sin famn och vara hennes skydd hennes hem. Om hur han egentligen inte ens har existerat före deras tid. Bara ett skal med en livslåga som brann svagt innan hon ökade bränsleflödet.
Han ska berätta om att hans läppar och händer är skapade efter millimeterexakta mått. Mått mätta från hennes läppar och händer, så att deras läppar och händer ska passa bättre än någon annans läppar och händer tillsammans.

Fortsätter att gå, snart hemma i ett hem som snart inte kallas för hem.
En liten bit utav henne har fastnat i hans bröst. Precis innanför bröstkorgen.
Blundar han känner han det, ungefär som en mjuk klapp på insidan.
Ibland visar hans undermedvetna bilder för hans medvetande och det river till utav saknad. Som att hennes lilla bits vilja att inte vilja bli bortglömd gör sig påmind.
Han accepterar det, för han är ju skapad efter hennes mått trots allt.

hon säger, "jag ser dig vandra över kullen varje torsdag."
vänder mig om svarar, "ditt ansikte är nytt för mig."
hon blir generad utav mitt svar och flackar med blicken innan hon fäster den i mina ögon fast kanske inte riktigt mina ögon utan en punkt mellan dom och säger, "första gången du vandrade var för sju veckor sen. varför?"
en obehaglig rädsla sprider sig i min kropp som om jag vore under ständig bevakning utav henne varje sekund varje minut och hennes sätt att fråga var ett sådant sätt så att man absolut inte kunde tala osanning "har du besökt den andra sidan?"
hon verkade inte förstå poängen med min fråga och hennes ögonbryn rynkade sig ungefär så som de brukar göra efter ett helt liv med samma panna och ögonbryn "jag har hört talas om det."
hennes svar fick den obehagliga känslan att släppa ungefär som att hon kanske var en människa trots allt och trots sitt utseende och sina ödlelika händer och jag sa "om du vill, följ med någon dag. jag kan visa dig runt."
rynkorna mellan hennes ögonbryn smälte samman med resten utav hennes ansikte och jag märker att hennes ansikte inte är täckt utav mänsklig hud utan fjäll.

någonstans mellan det grå huset och de första två metrarna innan kullen börjar att stiga uppåt följande torsdag kom jag att undra ifall jag verkligen träffade ödlekvinnan.


tre torsdagar senare på väg nerför kullen hör jag fotsteg bakom mig fast inte riktigt fotsteg skapade av en mänsklig fot och jag vet direkt att det är hon så jag frågar, "har du en anledning?"
hon drog med sina klor längs sin kind och det rispade lite hårdare för varje fjäll hon snuddade vid hon tittade på mig med en genomträngande blick ungefär som att hon sökte svaret på min fråga inuti mig hon finner inget vi är tysta ett tag innan hon sträcker ut sin tunga drar in den och smakar på luften och säger, "nej. ingen konkret. gjorde det något? du har ju faktiskt vandrat varje vecka sedan dess."
en känsla utav trygghet av att någon faktiskt lägger tid på mig varje vecka och hon ser mig vandra hon tänker på mig alltså minst en gång i veckan och det är ju rätt ovant och jag försöker låta stark när jag säger, "jag vandrar ju varje vecka, med eller utan sällskap. om du hade mött mig hade jag vandrat, nu gjorde du det inte och jag vandrade likaså"
jag ser att mitt svar var oväntat och det är lite som att det börjar ryka ifrån hennes rygg ungefär som att hon brinner upp här och nu men hon gör inte det utan svarar lågmält "jag förstår. vill du berätta om din vandring nästa torsdag? jag har alltid tyckt att du verkar vara fylld utav glädje när du återvänder."
och när hon säger det spricker något inuti mig och jag kan inte stoppa det väller ut bland mina inälvor kanske är det mitt hjärta blodet som rinner utanför artärerna och trycker mot huden vill komma ut och jag hinner inte tänka på vad det är innan det får allting att bli kallt och snart är allting svart.

ensamheten är kär i mig.
vi småpratar om dagarna.
och älskar om nätterna.
inte förrän nu,
har hon förstått att det snart är slut.

jag vill minnas decembernätter.
där läppar bara är förrätter.
ett tinat hjärta som slår.
jag vet, jag vet att detta går.
ända sedan jag var fem sex år.
har jag letat efter det som består.
du pusslar ihop din lover.
medan han sover.
sover så tungt mot din nakna kropp.
hans varma hud inger lite hopp.
drömmar om er två.
när himlen är oskyldigt blå.
vaknar, säger, var aldrig klar med mig.
svarar, säger, jag är ju kär i dig.
första gången du såg på mig sådär.
kommer inte ihåg riktigt när.
så visste jag att var fast.
känslan av en bro som brast.
nästan som att jag ramlar.
och ner på vägen samlar.
små andetag ifrån din kropp.
snart borde det ta stopp.
fast jag fortsätter att falla.
sprid det till ungefär alla.
du får mig att känna.
ord som knappt går att nämna.

jag såg henne igenom hösten.

ensamheten är ett underligt ting.
den infinner sig trots sällskap, prat och kramar.
fast om du.
befinner dig inom cirkus tre meter, alltså trehundra centimeter ifrån mig.
så är det som att tinget, alltså ensamheten är bortblåst.
som om marken har öppnat sig, en liten spricka där tinget har glidit ner.
och försvunnit.
kanske är det för att du är min lover,
kanske är det för att du är du.
kanske är det för att det är så det ska vara.

även om jag intalat mig själv att jag inte konkret och aktivt kommer att kunna tänka på dig.
så gör jag inte mycket annat.
i varje andetag.
finns du.
finns vi.
och snart.
delar vi på dem igen.

sättet hennes ögon faller på mig får klockverket inuti min kropp att stanna till.
hatar att vi inte kan säga till varandra.
att vi ses imorgon.

jag längtar efter att få göra dina andetag till min vardag.
varm andedräkt mot frusen hud.
kalla fingrar mot varma fingrar.
varmt hjärta mot varmt hjärta.

jag skulle ge bort min förmåga.
min förmåga att på något sätt alltid direkt känna ifall en person källsorterar eller inte.
(den har aldrig riktigt hjälpt mig i situationer då jag behövt hjälp. hur den mest har ställt till trubbel då jag ibland bara måste fråga personerna varför?)
för att få somna till dina vackra ord.
mjukt viskade mot min örsnibb.
höra dig berätta om oss.
om dagar som kommer.
och dagar som varit.
om den tid som kan grupperas under titeln vi.

jag vet inte riktigt hur sådana här saker går till.
fast jag har bestämt.
att jag har lovat mig själv.
att aldrig glömma.
hur du såg på mig den där kvällen.
den där blicken som du är så bra på.
som får allt som är mitt att bli ditt.

hur dina läppar smakade då.
och hur de smakar nu.
gör vad du vill med mig.
rör vid mig, tala med mig, lev med mig.
så kommer jag aldrig att glömma hur dina läppar smakade framför stockholms skyline.

att halka runt på stockholms gator.
är något hon gör utan mig.
och när hon sover.
(utan mig)
vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
vardagen känns inte sådär.
äckligt förutsägbar.
den bryter mot ett slags mönster.
hur det nästan är som att måndag är torsdag och onsdag är lördag tisdag är fredag söndag är onsdag lördag är söndag.
en molande känsla i mitt bröst.
är det saknad som känns såhär frågar jag mig själv när hon berättar vilken väg hon går just nu.
(utan mig)
och det finns dagar då jag faktiskt tror att känslan släpper.
fast jag har så fel, så fel.
och jag kommer att tänka på,

ska jag dö utan att se dej?

om jag vore kung.
och du vore min drottning.
om jag inte vore så tung.
kanske inte vägt nånting.
så kanske, bara kanske, hade dina vingar räckt för oss båda.
låtit oss flyga dit bara vi två får plats.
där hade vi kunnat bo.
du och jag.
jag hade kunnat klippa ditt hår.
du hade kunnat vara dig själv.
vi hade nog trivts rätt bra där. som två pusselbitar.
som äntligen hittat de där tio andra pusselbitarna som sitter runt om.
och om det nu är så.
att jag är din.
och du är min.
så skulle jag vilja skriva på en lapp eller två.
att jag tycker om det.
om hur det känns bra för mig.
och inte alls skriva något om jag är rädd.
eller inte ens en mening om döden.
jag skulle svamla. jag skulle sudda ut.
för jag är en sådan.
som vill att det ska vara.
i
ord.
ibland går det inte att kämpa emot.
fast oavsett hur länge jag hade hållt på.
så hade jag nog avslutat. med.
din.

Jag tycker att du ska ge mig hela världen.

sa hon så lätt.
som om det vore det mest naturliga som fanns.
och någonstans inom mig.
bland skruvar och metall.
så tror jag.
att det nog är så.
att vi två.
helt enkelt är naturliga.
för varandra.

tunga andetag.
i ett kök.
ett slags ljus utifrån.
kanske är det solen. kanske inte.
jag bryr mig inte så.
mycket.
hennes vita kajal etsar sig fast i mitt minne.
ett namn uppstår.
med en känslomässig klang utan dess like.
är det såhär kärlek går till tänker jag.
hennes överläpp darrar mjukt.
och det är nästan som att vibrationerna.
från hennes läpp.
får mitt eget hjärta att vibrera.

en ny puls.
en ny tid.

alla pratar om att dom vill vara som du.
fast jag minns när vi var yngre.
du tog ditt liv.
inte så mycket att du egentligen dog.
utan att du mer aldrig blev den samma.
du hade väl ganska tur.

du som sov noll och hade lite svårt att stå stadigt.
dina bara ben som blev smalare med åren.
du hade ristat in ordet dömd ovanför ditt knä. jag frågade aldrig varför.
och jag kände mig lite udda som alltid sa, att jag tyckte om dig ändå.
ungefär som.
att något.
någonsin.
kunde få mig att inte tycka om.
just dig.
av alla människor.
i.
all evighet.
och i alla.
världar.
och i alla.
universum.

jag liksom missade det finstilta.
i brevet som hon gav.
tänkte inte så mycket på det.
för hennes läppar var så mjuka.
hennes ögon så sköra.
minnet som plågar mig varje sekund.
det har gått sju år sen sen vi sågs.
men jag kan nästan svära på att igår.
var du nära mig.
kände det.
som om någon.
drog i mitt hjärta.
det var något med ditt sätt att rynka på överläppen.
som fick mig ganska svag ganska snabb.
jag kan inte hjälpa att jag ville stjäla en kyss från dina läppar.
ungefär.
efter tre minuter.

kan inte du visa mig hur du lagar dina män?
plockar isär.
skruvar här och där.
sätter ihop dom.
som nya.

sitt ner, låt mig berätta en sak.
för dig.
för en gångs skull.
att jag finner det underligt.
hur du vet vem jag är.
vad jag består av.
när du.
knappt.
vet vem du själv är.
vilket sorts stoft du är byggd av.
stjärnestoft. färgstoft. flygstoft. zinkstoft. filstoft. kolstoft. blomstoft. stjärnstoft. slipstoft. sulfatstoft. guldstoft. vadsomhelststoft.

hon säger att hon har älskat någon en gång.
fast bara en gång.
och jag vet.
att hon ljuger.
precis som att hon ljuger om att hon har.
börjat äta.
jag förstår inte riktigt varför hon gör det.
och jag kan inte hjälpa.
att jag låter henne göra det.
hur jag nästan uppmuntrar henne.
som för att skapa.
en.
supermänniska.

likt en katt.
hittar hon tillbaka till min dörr.
som jag nästan varenda natt lämnar på glänt.
hon kryper upp till mig.
skriver sitt namn på min hals med sitt finger.
och jag vet inte riktigt vem hon är.
fast jag vet.
att det gör.
inte så mycket.
som det borde.
hennes finger är nämligen väldigt.
mjukt.

ensamheten går försiktigt på min hud.
hon säger att jag följer med dig över haven.
genom bergen.
och någonstans inombords.
så känner jag.
att det inte är värt att kämpa emot.
bröstfickan får bli hennes hem.
likt en fé.
ligger hon däri.
gör sig påmind varje minut genom att.
sparka på mitt.
bröst.
hårt.
och när jag träffar dig.
så är det inte säkert att hon flyttar ut.
även om jag kanske.
hoppas.

vi vet inte vart vi är på väg men vad spelar det för roll när vi har varandra fast mest när jag har doften av ditt hår i mitt ansikte och dina små händer i mina nästan ännu mindre och jag älskar hur dina ögon glittrar även när du är glad och det är väl nästan det som är mest speciellt med dig.

jag vet allt om det där du aldrig känt.
hur det bara hade hänt.
du vågade aldrig visa dig svag.
om ens för en dag.
kanske om jag bara varit mer försiktig.
insett att du var livsviktig.

om ungefär åtta år.
skall jag pryda tidningarnas framsida.
få en låt eller två skrivna om mig.
har funderat rätt mycket på hur det ska ske.
vilka som ska få avskedsbrev.
vilka som inte ska få veta något.
vilka kläder som ska få bli mina sista.
det mesta spelar inte så stor roll har jag kommit i underfund med.
vägen ut är inte heller så viktig.
bara det är.
snyggt.

aldrig mer kommer koppar som dessa att bli druckna ur.

trots att du var uppe bland molnen bleknade du aldrig.
och när jag går igenom lägenheten du bott i.
som stått tom i några år nu.
hittar jag en skokartong.
med brev.
jag öppnar och läser varenda ett.
anonyma kärleksförklaringar.
brev efter brev.
jag tänker inte förrän jag är hemma igen.
att det inte stod någon adress på.
och jag hade nog alltid vetat.
att du var en sådan.
med all kärlek.
på.
insidan.

hösten är välkommen.

hon springer mot undersköterskan med sorg i sitt ansikte.
hon frågar.
och får som svar.
att det inget finns att göra.
att tatueringen i hans hjärna är permanent.

och nu för tiden finns han i väggarna hon gömmer sig mellan.
i täcket som hon gråter under om kvällarna.
hon återvände aldrig till kyrkan där de träffades.
hur bara.
tanken.
fick henne att falla ihop.
tanken.
på vad hon hade gjort.
hur hennes fingrar greppat pennan och skrivit på kontraktet.
som att det var.
det.
enda rätta.

männen som kom och hämtade honom, hur han hade kämpat emot ett tag.
slagit omkring sig.
och hon kom på sig med att tänka att hon hade velat att han slagit ifrån hårdare.
hur hon fick ett anonymt samtal.
redan samma kväll.
berättandes om att proceduren gick bra.
hur han har en.
kal fläck på sitt huvud.
tre fyra stygn.
han kommer inte att märka något sa de.

fast när han stod framför spegeln.
en vecka eller två senare.
granskade sin kala fläck.
förstod hon att han förstod.
väskorna som stod vid dörren medan han ringde sin bror.
hennes tårar kom rätt fort.
av bara tanken.
på att aldrig mer bli väckt.
utav.
hans skägg.
mot hennes nyckelben.
den älskvärda stickande känslan.

och nu två och ett halvt år senare.
kommer hon på.
att hon aldrig visste vad som var.
intatuerat.
i hans högra hjärnhalva.
vilka ord som hade förstört dom och vad dom hade.
fast mest.
så hade det nog.
förstört.
henne.

jag vet om att du har en ny.
funderade på vem som skickat in er bröllopsannons i tidningen.
tids nog insåg jag att det måste varit du.
för när jag tänker på det, och honom.
så är det så avlägset att han, som person, existerar.
små saker som att du aldrig visste.
vilken hans favoritfilm var, vilken strumpmodell han gillar bäst och vad han inte gillade hos dig.
nu så här i efterhand så tror jag att det faktiskt var en blandning av att du trängde ut honom ifrån ditt minne och det faktum att han inte fanns från första början som gjorde att jag nog aldrig riktigt kom över dig.

det var inte riktigt min mening att såra dig.
fast det var.
som att de kallade på mig.
och jag trillade dit så lätt.
som om det vore det mest naturliga jag gjort.
startade jag min väns bulldozer.
som jag hade lånat på obestämd tid.
vred om nycklarna.
körde ut ur garaget som var sådär becksvart som bara garage kan vara.
ditt hjärta sprack förvånansvärt enkelt.
blodet som prydde min skopa vittnade om att det inte var något du kunde ha gjort.
och som jag visste innan,
inte jag heller.

det är nästan så att när gud skapade världen.
föreställde han sig något annat.
att visionen om ett väl fungerande mänskligt hjärta försvann någonstans.
mellan.
ritbordet och världen.
hur han kanske skrynklade ihop fel papper.
och att i över 4 miljoner år.
har vi levt med defekten.
i våra kroppar.

tidningarna verkar så säkra nu.
det är du som har gjort det.
läser det upprepade gånger.
kan inte riktigt förstå varje ord som står.
fast något säger mig att detta inte är på riktigt.
att någonstans sitter henrik, 27 år nyss fyllda och frilansande journalist och hittar på nästa artikel,
som för att sätta spiken i kistan.
få dig insatt i fyrtiofyra år.
jag märker nästan direkt, att det är som att han inte riktigt bryr sig om dig.
om dina kunskaper.
du är inte ordinär, utan mer från en annan atmosfär.
att du i tron, om att vara en identisk klon,
av guds hand, inte kunde lägga band,
på dina händer, och anlade bränder.

jag minns när vi var yngre.
hur du ringde ifrån fjärran.
jag kände en press på att vara intressant.
för det kostade flera kronor i minuten.
hur du sa, bry dig inte om pengar,
för du har inget pris.
hur du sa, att jag har varit din kokong.

när vi hade växt upp.
vi träffades utav en slump.
utanför stället där din pappa jobbade.
och vi älskade.
nästa morgon försökte jag hålla mig kvar vid din kropp.
jag minns hur solen sken in genom fönstret mellan dina smala knän och ner på det ljusbruna trägolvet när du gick därifrån.
jag vänder mig om och känner din starka lukt i mina lakan.
en söt doft som inte var från någon parfym.
minns hur jag åkte till ikea redan nästa dag och köpte nya.
hur jag inte riktigt kunde andas när jag var hemma på eftermiddagen.
hur jag tänkte att jag kanske får leva såhär hela mitt liv.
det var inte mitt fel att det blev som det blev. jag blev bländad av dina tvåhundra plus.
jag såg inte saker i samma ljus efter dig.
och när stockholm stänger så inser jag att jag har hatat mig själv för den jag var för länge nu.

en kort och sorgsen tid.
januarimorgon och du längtade redan efter sveriges regniga sommar.
hur regndropparna aldrig trängde in i hans skägg.
att bryta upp ett liv, flytta till tyskland kändes inte så avlägset.
det dröjde inte länge förrän du hade träffat en ny.
tyskland försvann och allt du någonsin kämpat för likaså.
en 1999 års själ brinner inte länge.
likt en fågel, späd och blyg.
likt en värsting, sådär jobbigt dryg.
passade ni inte ihop som ni önskat.
åskan utanför slår lika hårt som ditt hjärta.
han smsar och säger, det går inte att älska mig.
att hans skägg var gjort av plast och hans kropp av titan.
en inlärd personlighet som kunde sätta själar i brand.

kommer på mig själv med att önska att du hade gått din väg.
att vinden i ditt hjärta fått dig att sväva iväg.
att vattnet i ditt sinne fått dig att rinna samman med floden nedanför ditt hus.
du viskar igenom dina stängda läppar.
i detta ödsliga landskap överlever ingen.
endast ekot från polishästarnas hovar.

att följa efter hästarnas spår blir en plikt.
och vi finner inget mer än fler spår.
du vet vad jag är, fast du kan inte förstå det.
och att jag inte kan förstå hur du inte kan göra det.
det var nog det som fick mig att aldrig viska något tillbaka den där kvällen.

vi kanske ser ensamma ut på avstånd.
bär skylten ovanför oss likt ett plåster.

"bury their paws in the stone.
make for my heart as their home."

irrar runt ensam på stadens bakgator.
bestämmer mig för att skicka ett sms till dig.
som för att kolla att du lever.
det var två veckor sen nu.
höll dig i min famn, sa att jag ser fram emot vårt liv.
du var så rädd.
jag sa att du kan hålla min hand.
en midnattskyss som höll länge.
du darrade och sa,
det är rätt bra att vi har träffat varandra.
för jag trodde att jag skulle gå sönder där ett tag.

och om jag blundar riktigt hårt, nästan stänger av min kropp. så kan jag fortfarande känna huden i din nacke mot mina läppar igen. doften av vind ifrån din kappa och känslan av hopp.
du har inte svarat en timma senare och jag sätter mig ner med fötterna över kanalens vatten.
jag skriver ett nytt sms. jag spiller ut mitt hjärtas ord i det.
jag inser rätt snabbt.
att jag inte har någon att skicka det till.

du bad mig.
att aldrig låta dig gå sönder.
jag sa inget.
men jag visste att jag skulle vara för svag.
mot allt som du kämpade emot
innerst inne skyller jag allt på dig.
det var inte mitt fel att jag blev kär.
du förstår nog inte riktigt hur mycket jag ångrar att jag inte lyssnade på dig den kvällen.
hur jag fick läsa det i ditt brev en vecka senare igen.

att du alltid velat flyga ur din bur.

och jag vet rätt mycket om rätt mycket.
men hur man blir av med saknaden.
det kommer jag aldrig riktigt att förstå.

varje dag var den samma sa du.
att i vilket land du än var i.
var ensamheten den samma.
hur du märkte att den var obotlig.
varje dag var en ny lögn.
varje vecka en ny man och du drömde dig bort.
drömde dig tillbaka till länder du varit i.
och jag förstod aldrig.
hur det där gick ihop.
för du ville ju alltid därifrån.
det var mycket jag inte förstod nu i efterhand.
du sa att du tänkte på mig.
att jag var allt du behövde.
allt du någonsin drömt om och inte ens visste om att du ville ha.
jag önskar att någon hade talat om för mig.
om hur du var en sådan som tappade bort det hon älskade.
jag önskar att du hade talat om för mig.
om hur du var en sådan som bara älskade sig själv.
fast jag visste väl att vi var dömda redan från början.
att jag inte gjorde något åt oss var väl felet.
när jag fick frågan, ifall jag kunde dö för dig.
så blev jag tyst.
och jag tror att det räckte som svar för båda oss två.
han sänkte pistolen ifrån min panna.
sa att jag fick leva.
om jag kunde.
när jag nu hade vetskapen om vad jag hade svarat.

Om världen bara hade varit så enkel,
så hade jag bett dig att le varje sekund utav dagen,
endast för att ditt leende är så vackert.

jag har aldrig riktigt förstått.
varför du brände min arm med din cigarett.
tog mig till sidan.
förklarade vad livet innebär för dig och mig.
jag kommer aldrig att förstå varför.
du sa att du skulle bli någon annan.
om du bara fick hoppa.
jag sa okej. jag lät dig.
och vi vet båda två att det inte blev som vi hade trott.
att efter tvåhundra dagar ett par brustna hjärtan och några för många nätter spenderade på gatan.
så var allt precis som förut, bara med en ny hinna över sig.
ur skrubbsåren på våra knän rinner sanningen.
att vi aldrig riktigt delade samma blod.
i slutändan var det nog det som vi föll på du och jag.
att våran vision om att känna som neil armstrong.
vara där ingen annan varit.
inte var fulländad.
och jag vet inte om du tänkte på.
att jag inte ljög när jag sa att ditt hjärta var lika kallt som rymden.

när du säger åt mig att inte springa mer.
vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
för jag tror inte att du vet.
att det är ungefär allt jag kan.

min kropp är ett minne från en svunnen tid.
när jag ser på mina fötter är det inte riktigt mina fötter.
inte riktigt min kropp.
hur någon annans minne av detta är bra.
kanske bortglömt.
hur mitt eget aldrig försvinner.
du lät mig äta hur mycket chokladglass jag ville.
om jag sa hur mycket jag älskade dig.
mycket mycket mycket.
du sa att en bit av dig fattades.
och jag kommer ihåg att jag natten du försvann undrade om du hittade den i graham correctional center.

två.

solens strålar fick mig att slumra till.
och när jag vaknade kände jag mig sådär dåsig.
som man bara gör när man sovit i solen.
jag satte mig upp på huven.
du var inte här.
vänder mig om.
du är inte i bilen.
jag hoppar ner på marken och landar precis bredvid dina fotspår.
sträcker på mig innan jag likt en hund försöker spåra upp dig.

jag fastnar med foten i en gren.
böjer mig ner och drar loss den.
min blick höjs och jag ser en äng framför mig.
i mitten ser jag dig ligga och jag ler för mig själv.
en rätt fin känsla sprider sig i min mage och jag börjar gå mot dig.
du ser ut att sova och en fjäril flyger fram och luktar på dig.
den har mörkbruna vingar och försvinner nästan när den flyger över ditt hår.
jag smyger med lätta steg mot dig.
noga med att inte väcka dig.
jag drar med fingrarna över det höga gräset innan jag lägger mig raklång bredvid dig.
och just då i mitt huvud så fick jag tiden att stanna och från och med då så delade vi ett liv på den här ängen.

ett.

vi delade en cigarett lutade mot en motorhuv.
jag visste inte så mycket om dig just då.
fast vi delade en natt i baksätet.
du somnade ovanpå mig och jag visste inte så mycket om dig morgonen där på heller.
vi satt på huven lutade mot framrutan och delade en soluppgång.
solens strålar lös upp dina ljusbruna fräknar.
du skrev något i luften framför dig.
drog ditt finger i alla möjliga mönster.
"jag har nog aldrig ritat såhär fint."
"du är rätt koko. vet du det?"
"är det inte därför du gillar mig?"
"det kanske det är."
jag sträckte ut mig längs med bilens framsida och du la dig mot min mage.
och just då i mitt huvud så fick jag tiden att stanna och från och med då så delade vi ett liv på i runt över under den här bilen.

även dödens läppar har ett meddelande och vi kysser hennes blodiga läppar som om vi vore från en annan värld.

du är mycket blekare nu.
fast oroa dig inte min kärlek.
jag har gett dig en anledning till att andas.
och det gör inget att du aldrig berättat för någon om mig.
jag var väl inte så viktig till vardags.
en liten parentes som passar bra om kvällarna.
som älskas till. som gråts till.
fast som glöms av lika fort.

vinden sveper tag om dig.
den smeker fjunen på dina armar mjukt.
får dig att sakta dras ifrån marken.
låt separationen börja.

du var en sådan som tror att detta livet är det enda livet och att detta livet är vackert.
fastän jag vet att du inte är hemma knackar jag på din dörr.
varje dag.
trots att du aldrig kommer att återvända.
det var väl så enkelt.
att jag aldrig ville tro på det.
och jag undrade alltid vart du hade åkt.
där livet var som du sa.
för någonstans i närheten kan det inte ha varit.

ja, det är jag som är den skyldige.
du förstod aldrig riktigt.
tänkte inte så mycket på meningen han sa.
tills du en dag upptäckte att alla minnen från din barndom var borta.
han sa.
att han hade gjort det för din skull.
för sådant hemskt vill du inte komma ihåg.
han förstod aldrig riktigt.
tänkte inte så mycket på hur du reagerade.
tills han en dag upptäckte att du var borta.

hur han genom att radera den du varit raderat den du är och för alltid kommer att vara.

jesus har inte tid.

när jag var yngre.
var jag en sådan som bröt benen för pengar.
att folk som betalade högt nog.
fick slå tills det gick sönder.
jag kommer ihåg hur alvedon var rätt gott.
hur jag var stamkund i ambulansen och bästa vän med läkaren.
allt som folk skrev på mina gips.
fast mest av allt, så kommer jag ihåg hur det livet.
var bättre än detta.

ditt liv värderas efter hur många som gråter på din begravning.
inte efter allt däromkring.
så om jag vore du skulle jag skriva längst ner.
bara någon rad mer.

glöm inte att gråta.

skönhet avslöjar allt utan att uttrycka något.

nu sisådär tjugofem år senare.
så skrattar jag åt ironin i att jag har fått en dödlig hosta.
en hosta som jag fick utav att ha andats in mörk svart rök.
från när jag brände alla bevis.

jag har glömt hur man seglar.
vilket i och för sig inte spelar någon roll längre.
det var ju dig jag alltid letade efter ute på havet.
och när jag tillslut fann dig.
så var det inte så speciellt som jag hade trott.
som dom hade skrivit i tidningarna.
jag kommer ihåg hur jag kände ett tvång.
i att gömma dig från världen.
ett tvång att ta världen ifrån dig.

jag förstod med ens när han tog dig ifrån mig.
att du redan var någon annan.
ett skal med förändrat innehåll.

varje gång jag hör någon på gatan som visslar så tänker jag på dig.
alla melodier vi skapade.
det sägs att du inte får vissla längre.
att han inte tycker om det.
och jag kan inte hjälpa det.
men när jag hör någon vissla.
så vill jag leta upp dig igen.
fråga ifall du kommer ihåg,
alla nätter vi delade på bryggan och i mitt rum.

jag berättade allt jag visste om allting för dig.
du gjorde detsamma.
och jag nickade mest på huvudet.
för jag visste redan allt du visste.
det var jag som hade lärt dig det.
fast det spelade inte så stor roll.
jag tyckte om din röst.

ibland så bad jag dig hitta på historier.
för att få höra dig prata om saker som du aldrig förr pratat om.
ibland så bad jag dig läsa böcker.
för att få höra säga dig ord som du aldrig förr sagt.
ibland så bad jag dig vara tyst.
för att få se dig göra miner som du aldrig förr gjort.

och jag tror att du alltid visste.
att en av oss skulle flyga mycket högre än den andre.
frågan var bara vem av oss det skulle bli.

tacksamhet är att buga och bocka för mänskligheten.
att växa utan att se ner på den.
tacksamhet är att aldrig någonsin yttra ordet varför.
hur du gick hela ditt liv utan att lära dig detta skulle vi aldrig få veta.
fast det som slår mig mest nu när åren har gått förbi är att du alltid kände att du räckte till.
blir lite förundrad över hur du kunde leva i en sådan falsk verklighet.

är det inte så att jag känner dig bättre än alla andra.
en kvinna född på fel plats.
stirrar blint om dagarna.
lever utan mål.
till och med drömmarna är fyllda av apati.
fast du vet att du ändå är bättre än de andra.
det vet jag med.
jag vill att du ska vakna en dag.
och känna.
att jag är rätt.
känna hur våra hjärtan är menade för varandra.
göra slut på ditt eget bedrägeri.
så att du för en gångs skull kan fly utan att veta att du kommer att återvända.

du rör dig och jag försöker att röra mig som dig.
fastän du inte ens ser mig.
jag håller andan när du pratar.
så att jag inte missar ett ord du säger.
skriver ner det på små lappar inuti mitt huvud.
jag beundrar hur du för dig.
spelar upp det som en video inuti mitt huvud efteråt.
jag granskar alla dina drag.
målar dit dom som på en tavla inuti mitt huvud efteråt.

jag skrattar lite för mig själv när du träffar någon ny.
skakar dess hand och sedan försöker dölja att du torkar av deras smuts på ditt byxben.
hur snabbt jag märker att din blick blir lite suddigare när du börjar fantisera om hur personen ser ut när den sover.
och jag kommer på mig med att tänka, hur skulle jag någonsin kunna förklara att jag vet att du gör det?

jag försöker att tänka på annat men det enda jag kan tänka på är.
när ska du se mig?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har lekt med tanken på att lämna den här förfärliga gården och rymma iväg till nästa förfärliga gård.
Att lämna de magra korna.
Att lämna dagarna då jag bara arbetar.
Att lämna mina smutsiga kläder.

Så att jag kan vandra länge till nästa gård.
Bli välkomnad och falla tillbaka till en klon av mitt förra liv.

mitt omdöme är känt för att vara vagt.
fast jag är rätt säker.
på att jag har en feber i hela min kropp.
och när jag tänker på alla män som har begravts före sin hustru.
borta vid det gamla trädet vid åkern.
känns allting lite bättre.
att dödens blommor är vackrare än alla de andra.

jag tänkte aldrig på att du tvingade mig att gå med dig till hans grav endast för att det var mig du ville ha nu.
och när du berättade det för mig några år senare.
så kände jag mig plötsligt kall.
som att febern för en gångs skull har gått över.
när jag tänkte på att din man aldrig var ute i kriget.

trots att jag är en fågel lyckas jag inte hitta i luftens pyramid.

i dina ögon hoppas jag att jag är densamma jag en gång var.
för jag vet inte riktigt själv längre.
om man inte ser det som är framför en.
accepterar det.
utan väljer vad man ser.
så är man inte värd något sägs det.

utsidan insidan, skillnaden märks knappt.
spegelbilden är så suddig som jag vill att den ska vara.

kasta sig utför en bergskant.
säkert veta att marken tar emot dig.
fast inte riktigt veta hur snabbt du faller.

starandi í augun á ókunnugum.

og við báðir vitum.
að það er rétt.

vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.
vilken dag som helst nu.

Det dom inte visste var att jag har begravt fler människor i den gruvan än stenar jag grävt upp.

tro inte att din sanning är bättre än de andras.
du är fortfarande långt bakom de andra.
fortfarande i dalen som alla lämnat bakom sig.
och när regnet kommer, fyller upp hela dalen som en damm.
så sover du på botten.
vattnet sänker ditt hjärtas temperatur till plus två grader och vem vet om du vaknar igen.
och när dykarna tretton år senare upptäcker dig.
står det ristat bredvid din egenbyggda kista.

"Har ni någonsin känt att det ni lever för kanske inte är värt det?"

Den ena dykaren nickade till den andre och när de återvände till ytan utan ett meddelande var det ingen som märkte någon skillnad.

sanningen.
är.
den.
att.
min.
största.
fiende.
och.
rädsla.
är.
min.
egen.
apati.

Vi vaknar bredvid varandra.
Mer behöver jag nog inte säga.
Fast ibland verkar du känna det behovet.
Jag märkte att du inte riktigt hade tänkt ut något innan, så jag lyssnade inte.

"Vet du vad jag märkte igår?"
"Mh, vad?"
"det regnade. och jag trodde att det var jag som regnade."

"Dag 72.
Jag kan inte känna mina ben längre. Infektionen har spridit sig.
Vi är fortfarande under kraftig beskjutning.
Maten tog slut igår. Vi vet inte när vi kommer att få någon mer.
Jag skulle väcka Thomas imorse, och märkte att han tuggat på sina fingrar ända in till benet.
Han tittade bara på mig, och jag förstod. Jag förstod.
Det är det som är det värsta. Att jag förstår varför och hur någon kan förstöra sig själv på det viset."

min vän drunknade när han var nitton.
dom sa att han var och alltid kommer att vara.
en sådan som aldrig är riktigt här.
och jag förstod aldrig sanningen.
förrän jag städade ur hans rum.
i en låda, bakom några böcker.
fotografier.
och överst.
ett litet svartvitt fotografi.
jag vänder på det och läser.

"Jag tror inte att jag passar in här. Jag ger mig av ikväll.
Ni skäms nog för att säga det.
Men allting jag hade.
Var mig själv.
Ett ensambarn och kreativitet gånger nitton år.
Jag tror inte att jag passar in här."

Hon trodde att hon gjort slut på en kärlekshistoria.
Fast när hon läste tidningen till morgonkaffet.
Märkte hon att det var ett liv hon hade gjort slut på.

jag skriver på en lapp, en slarvig handstil som aldrig blev bättre med åren.
"har min röst satt några spår?"
jag undrar om du kommer ihåg hur jag hade svårt att säga vissa ord.
att uttala dom var inget bekymmer. det var mer.
att dom fastnade bakom tänderna.
hur jag fick skrapa bort dom med nageln.
ibland tänkte jag på. om orden blev besvikna över att aldrig ha blivit sagda.
utan bara tänkta.
kommer på mig själv med att sitta och dra streck på lappen.
förbannar min rastlöshet och skrynklar ihop lappen.
och efter det, så skrev jag inte så många fler lappar.
så småningom glömde jag av din adress.
fast jag ska alltid minnas.
hur jag var avundsjuk på alla ord som du sa.
som rörde dina läppar.

vi åker till london.
startar en lonely hearts club.
och jag känner att jag kommer närmare döden för varje kyss du ger mig.
en engelsktalande död som känns rätt underbar.
cigarettröken känns inte lika stark med dig.
dagarna inte lika långa.

jag har aldrig förstått varför du tatuerade in mitt namn.
vi kände knappt varandra.
du tyckte att det skulle vara romantiskt ifall vi fann varandra.
och på något sätt, var det som att du redan visste det då.

det är en sådan dag då det känns som att tanken på kärlek kan krossa ditt hjärta.
att tanken på att dö ensam känns rätt nära.
och rätt trygg.
han tog din hand och sa.
det kommer en tid, det ska du se.
att ditt hjärta dunkar så långsamt för en anledning.

dom dagarna är över.
då vi byggde barkbåtar.
dina var alltid av björk. det passade rätt bra. för du var blek med fräknar.
din farfar var en såndär som visste allting om ungefär allting.
han visade oss hur man skapade segel.
hur man skapar barkbåtar.

och när vi satt nere vid bäcken.
så gjorde det inte så mycket att vi inte riktigt förstod oss på tid.
vi hade kunnat sitta där i dagar.
precis där gräset lutar perfekt mycket.
titta på våra nygjorda barkbåtar och behöva kisa när båten seglade till en krök där solen speglade sig.
till slut seglade båtarna iväg och solen gled iväg.
men vi satt kvar. ibland pratade vi.
ibland pratade vi inte.
ibland så bara förstod vi varandra.
vi tryckte ner våra tår i gräset och kände den ljumma värmen medan vattnet porlade nedanför oss.
stjärnorna kunde vi utantill och vi delade alla våra tankar under dom.
ingen brydde sig riktigt om att vi var borta till midnatt. ibland längre.
din lukt var min vardag.
ibland lutade du dig mot mig när du blev trött.
och dagarna vi sprang i sommarens första regn, rullade i vinterns första snö skulle aldrig upprepas.
jag kommer på mig själv med att ibland undra.
om du ens fortfarande finns.

jag märkte ganska snabbt.
att breven ifrån prag inte riktigt var från prag.
och att det kursiverade jag älskar dig inte riktigt var från hjärtat.
bokstävernas runda former var inte så runda som de brukar.
jag letade upp breven från berlin, och det var sant.

och du hade något i dina kyssar. som inte riktigt var som alla andras.
jag har trots det bestämt mig för att spara dina brev.
jag kommer att visa dem för mina barn. och deras barn.
och jag vet att min fru aldrig kommer att vara riktigt som du.
för ingen är riktigt som du.

jag kommer att ångra alla de gånger som jag inte bestämde mig för att aldrig släppa taget om dig.

det kommer alltid att finnas folk som pekar och skrattar.
viskar bakom vikta händer.
fast det berör mig inte.
för deras händer har inte rört vid molnen.
jag har skrivit sånger om dig. och jag kommer att fortsätta att skriva sånger om dig.
trots att du för tillfället har flytt söderut.
och jag läser i tidningen.
att du har en ny nu.
fast det berör mig inte.
även du har inte rört vid molnen.

båda vet vi du och jag.
att du är tjej för att dina föräldrar fick klave istället för krona.
och att du alltid har haft på känn.
att något inte stod rätt till.

han var en sådan som alltid passade på att gråta när de andra tryckte ner hans huvud sjutton centimeter under det halvsmutsiga vattnets yta.
en sådan som byggde bo i träd.
inte för att det var spännande att vara högt upp. inte för att leka apa.
utan mest för att de andra inte orkade klättra ända upp.
han var en sådan som gjorde allt han gjorde som en kontring mot de andra.
en sådan som aldrig riktigt levde själv.
fast han märkte aldrig detta.
han var upptagen. hela tiden.
med att tänka steget före.
planera i tid.
flytta sitt bo längre upp i trädet i takt med att de andras stenkastarstyrka växte.

101.

det är som att jag krossas femhundragånger i sekunden.
som att det aldrig fanns någon manual till just mig, men till precis alla andra.
när jag gick hemifrån tisdagar årskurs sex så samlades alla andra i hemlighet.
och lärde sig, läste igenom sin manual.
jag undrade alltid varför gatorna var tomma klockan fjorton till sexton.
och jag fick aldrig mitt svar.
men så hade jag ingen manual heller.
det stod säkert i den.

du passade bra just för det där just då.
och nu känns det mesta urvattnat.
kontakten sker via mail och att gråta varje kväll utan att riktigt gråta börjar bli en vardagssyssla.
allt känns så mycket svårare.
sen sjukdomen bröt ut.
att han lite om dagen förvandlas till sten.
han skriver några bokstäver för mycket vid varje ord.
hans fingrar har smält samman till en.

han har slagit ut vita tandrader av misstag.
han har förstört konstverk och ryggrader.

och det känns lite svårare att älska honom.
trots att hans hjärta fortfarande är mänskligt.

om tiden hade varit för hundra år sedan hade han varit världstjärna,
nu är han mest din deformerade inre plåga.
och du tar inte med honom på tillställningar,
för det är så pinsamt när han välter ut sitt glas.
och han får inte ens krama om dig när du kommer hem.
för han bröt ett revben en gång.

stenmannen din kärlek och din plåga.

mellan år 6 och 16 var det er tid.
det var outtalat. men alla visste.
att ni skulle bli make och maka.
ett viskat löfte på skolgårdar genom åren.
och du hade sparat alla hennes hårstrån som hade fastnat på dina kläder under åren.
en hårsamling i en burk.
med den kunde du släppa all oro för en stund.
och ni var väl för unga.
ni förstod inte riktigt vad kärlek var.
fast ni passade ihop som få.
och när åren gick och Mona växte upp, var med om en olycka där hennes mamma dog.
när hon sedan var tvungen att flytta till sin mormor i en stad som låg för långt bort när man är 16 år.
så var det plötsligt slut på er historia.
och ni bestämde att ni inte skulle säga hej då.
trots att ni aldrig hade träffat någon som den andre.

fler år gick och du hade några flyktiga olyckliga romanser.
en dag, en helt vanlig torsdag en helt vanlig vecka.
ser du Mona på stan.
du stannar henne.
och hon ska gifta sig i juni.
hon är lycklig nu.
du nickar och säger inte så mycket mer.
hennes man drar iväg henne och du tänker att det är sista gången du ser henne.
det var aldrig menat att det skulle vara ni två.
och den sista biten av ditt skrynkliga hjärta slår sakta.

trettioendagar går och av en ren händelse går du förbi en kyrka.
ett bröllop ska äga rum och du går in.
det är tvåtre timmar kvar och du frågar efter bruden.

"det är något jag skäms för att säga.
men varje gång jag tänker på dig så vill jag kyssa dig som aldrig förr."
"varför gjorde du aldrig det?"
"det finns nog ingen riktig anledning. min doktor säger att jag har en sjukdom, det kan vara det."
"tror du att du älskar mig?"
"jag vet inte. kan man älska någon man inte träffat på åratal?"
"jag tror att man kan det."
"då tror jag att jag gör det."
"okej."
"får jag kyssa dig?"
"jag ska gifta mig om två och en halv timma."
"okej. får jag kyssa dig, trots det?

"jag vet inte. kom med ut ett tag."

ni går ut och sätter er på kyrktrappan.
vinden får hennes hår att fladdra precis som när ni var åtta år och hon hade klippt sig själv för första gången.
det var nog det gräsligaste du någonsin sett men hon var för stolt för att få reda på det. detta ledde dock till att hon gav dig en frisyr som det inte fanns något namn för.

"har du kvar burken med mitt hår? alltså, jag såg en burk i din byrå en gång och det såg ut som mitt. var det mitt?"
"ja, det var ditt. förlåt. och ja. den är kvar."
"då tror jag att jag älskar dig. jag är inte säker. men jag tror det."

"skulle inte du gifta dig?"
"jag får se till att skjuta upp det lite."

han var en sådan som alltid var på något annat håll.
en sådan som trots att han var här aldrig riktigt var här.
och under en kort glädjefylld tid.
så var han här och han var din.
sommaren då solen alltid sken.
världen den häpnade. fast du förstod inte riktigt.
att din man. fortfarande inte riktigt var här.
det sades att du var galen.
du sa att du helt enkelt var förälskad.
och du var trygg i det ni hade och du brydde dig inte om det ni inte hade.
att han aldrig ville röra vid dig eller kyssa dina läppar som du målat så fina för hans skull var något du fick acceptera.
han var ju trots allt den finaste du mött.
men en dag så ringde du och han svarade så kort i telefon.
du ringer en annan och denne säger,
jag vet att detta är något du klarar av.
och du förstår inte riktigt och du säger,
du vet inte vad du pratar om.

och när det visar sig att alla de stunder du nu stått och väntat på din man och han uteblivit.
så har han aldrig riktigt funnits.
ett spratt med avsändare ditt sinne.
du undrar varför ingen sa något.
liksom bara nämnde det utav bara farten.
att ditt livs kärlek. aldrig. existerat.

jag tror att vi kan skylla allt på tidningarna.
för det skriver.
om precis. allt.
och om man läser tidningen minus reklambladen minus kontaktannonser minus artiklar och minus nyheterna.
dödsannonserna är varje dags agenda. ett måste som är tvunget att ske varje morgon perfekt till kaffet med två sockerbitar.
att om man läser fotnoterna.
så lär man sig på ett helt annat sätt.
om att dö och att försvinna.
min syster och min äldsta vän.
de lärde mig.
inte så mycket.
men att läsa om dussintals andra.
då ramlar kunskaperna in. som lagras i min hjärnbalk.
livserfarenhet på ett annorlunda sätt.
ett namn som inte uttalas lika ofta längre tryckt på extra tunt papper är tvåtusentios nya läromedel.
och jag fantiserar om den dag.
då klass fyra b samlas på morgonen och eftermiddagen. och sitter tyst vid sina bänkar.
och läser varje dags dödsannonser.
de kommer att bli vuxna på en vecka. minst.

jag kan faktiskt inte se något negativt i detta.

mina händer torkar av smutsen från ditt ansikte.
mina fingrar över dina välmejslade kindben och dina lite för bleka läppar.
och bland lögner och alkohol fann vi ett uttryck som vi kunde rista på träden hos din mormor.
och även om du inte är riktigt på modet och allas läppar så tror jag att jag tycker om dig ändå.
vi passar rätt bra ihop, jag kan inte steka pannkakor och du gillar när de är lite brända.
du kan inte förlora och jag är inte så bra på att vinna.
och det är därför vi är vi.

de sägs att i den här staden.
blir man inte riktigt som dom.
och de hade rätt.
vi två blev aldrig riktigt människor.
reptiler och vi var nitton år när vi insåg att halmstad välkomnar oss med öppen famn.
trots vårat skal och mintgröna färg.
en etta att dela på och pengar varje månad i form av matkuponger.
fast inte matkuponger utan mer, varsin råtta ifrån den lokala zoobutiken.
han var alltid ledsen när han lämnade ifrån sig råttorna, som att han visste vart de skulle.
även fast ingen hade nämnt det för honom. så visste han.
vi försvann i den undre världen och återvände endast för våra matkuponger.
det var ett rätt bra liv, ett liv som reptil i halmstad.

vi har samma himmel men inte riktigt samma moln.

han kallades kortet.
för precis som ett korthus.
föll han ihop av en vind och var tvungen att byggas upp på nytt.
varje gång inte riktigt som den förra.
ett kort lades annorlunda och hans personlighet ändrades.
det måste vara jobbigt att leva med en sådan man sades det.
jag vande mig efter två veckor.
men inte förrän jag råkade hosta och han försvann.
med hjälp av en polisstyrka och en hund som kallades tuffsen hittades alla hans kort.
alla hans sidor.
varje gång han ramlar ihop, så bygger jag upp honom, och i smyg.
så ändrar jag ett kort. för att se hur han blir.
en dag ska han bli precis som jag vill.
den dagen ska jag gifta mig med kortmannen.

vi har samma vatten men inte riktigt samma droppar.

jag har ett instängt hjärta i en glasburk i min garderob.
det skriker om nätterna.
det gör det lite svårt att sova.
hjärtat försöker att välta omkull burken.
jag hör hur det låter inuti garderoben och jag lägger ett par tröjor över.
det skriker, det är inte riktigt ett skrik. utan mer, ett ljud.
ett gällt öronbedövande ljud.
jag stänger garderobsdörren och lägger mig i sängen igen.
bara några dagar till intalar jag mig själv.
sen kan det få återvända till sin hemvist.
dörren öppnas och burken rullar ut.
jag vänder mig förvånat om och reser mig.
lyfter upp burken och lägger in den igen.
längst in i hörnet.
jag känner att blodet i mitt huvud försvinner och det blir svart bakom mina ögonlock.
närmaste vägg blir mitt stöd och jag återhämtar mig.
det är inte lätt att leva med ett hjärta i en glasburk.

jag bar en gasmask när jag bodde i linnélägenheten.
jag var tre år och asfalt eller betong var det enda jag hade sett.
trots avståndet till slottskogen.
året var 1978 och mina ben sprang inte så snabbt som de borde.
en massaker rörde sig oroväckande snabbt mot klätterställningen.
stenkastande ungdomar och plexiglassköldar.
ett barn på tre år springer inte tillräckligt snabbt och katastrofen är ett faktum.
en gasmask rullar, nästan studsar upp över trottoarkanten och ingen blinkar till.

ett par unga hjärtan.
i en trädgård.
i ett onämnt land.
lite för lite virvlar med fingret i den andres hår och lite för mycket att inte riktigt möta den andres blick.
jag ska mata dig med körsbär tills du somnar.

tricket var väl att ändra skepnad.
och inte ge upp kampen mot limmet.
godnatt en gång för mycket och du vinner aldrig igen.
likt en kameleont måste du fortsätta ditt liv.
smälta in som en bläckfisk.
jag har hatat mig själv för länge nu.
och du är en helt annan nu.

"kom vi drar. bara en gång till."

det är så svårt att säga nej.

stranden där vi träffades första gången.
jag vill att det ska vara så igen.
men limmet drar mig neråt, det kallar på mig och jag känner att min motståndskraft är lika med noll.
och jag känner att mitt innanmäte bara försvinner och att ingenting plötsligt spelar någon roll när jag inser.
att jag blivit som de andra.
jag har gett upp.

jag var med när du skulle köra ner för stupet på skogshallsvägen första gången.
hur vi hade packat ner det vi hade älskat allra mest.
du hade inte packat ner något mer än breven från din bror.
din slitna ryggsäck var full till bristningsgränsen.
inget hejdå till omgivningen.
att vi blivit exalterade när vi diskuterade morgondagens rubriker.
hur vi tänkte ut tusentals.
och du var den enda jag någonsin brytt mig om.
jag var allting du hade kvar och vi lyste starkast tillsammans.
det sades att det var som att vi förlorade några watt när vi var separerade.
det hade märkts direkt när ditt ljus förlorade sin kristallklara klarhet.
och med ens, blev grumligt.
vi var förstummade, trots hur nära du var mig, även när jag var inom dig.
lyste du inte lika klart.
och när vi kom till insikten, att det var din tid.
så blev även mitt ljus grumligt.
minus tjugotrettio watt på en sekund.
att våran enda utväg tillsammans var skogshallsvägen.

Hon reste blicken från sin tunna bok och tittade tyst på mannen framför sig.
Han hade ett par år för många på nacken, en grå krans av hår och ett ansikte som alltid log. När han var tjugotre år blev han filosofilärare, när hon var tjugotre åkte hon bil till världens ände för att aldrig återvända.

Hon fuktade sina vackra läppar sakta, rynkade ihop ögonbrynen en aning och frågade.
"Jag har alltid fått mitt hjärta brustet när jag delat med mig av det. Därför kommer jag att få det igen, och igen. Är det så?"
Han tittade på henne länge, mötte hennes blick varsamt innan han tittade ner på sina händer och sedan ut genom fönstret bredvid honom.
"Det händer att deduktiv slutledning stämmer. Mer kan jag inte säga."
Hennes ögon sa att det var det väntade svaret hon inte önskade sig.
De blev med ens glansiga och hon vände sin blick ner i sin bok igen.
Han märkte att hon bläddrade mellan de tunna bladen i boken alldeles för snabbt för att ha läst dom och han säger.
"En dag ska jag berätta om hur de andra gör för att överleva sådana triviala ting som kärlek och romanser. Jag ska lära dig hur man ska vara. Vad du ska säga, vem du ska kyssa och var du ska leva för att ditt hjärta inte ska gå i tu. Fast först, ska du lösa en ekvation, en kärlekens ekvation. När du har löst den så ska jag berätta allt det jag sa."

handledskyssar, ett måste för att inte ångesten ska äta upp dig.
lås dörren efter dig, det är vad samhället kräver.
en manipulerad sanning suger luften ur varje rum du träder in i.
orsaken till att du införskaffar dig lycka på annat vis.
låt oss köpa kärleken för att sedan inte ta ur den ur dess tunna plastförpackning.
och det känns nästan som.
att du inte riktigt längre.
finns.
på samma sätt.
som jag.
finns.
att våran existens inte riktigt klingar i exakt samma ton.
hur en ton rubbar hela vår värld.

jag är för svag för dig viskade han.
jag är bara din starka riddare i rustning när jag har just min rustning på mig.
utan den är jag bräcklig och matt.
en försvagad kopia utav den jag är.
ett hjärta lika svart som natt.
inte alls den legionär,
som jag brukar.
att jag behöver ett skal.
inte som andra hejdukar.
för att skydda dig.
ifrån mig.

ignorans är lycka skrivs på toalettväggar.
lycka är i grund och botten anarkiskt diskuteras i ditt huvud.
en diffus medvetenhet om att ingenting riktigt är som det ska.
kråkorna är ute efter just dig.
en tanke du delar med alla de andra.
de som redan har gett upp.

om man är riktigt snabb,
springer i tvåhundrakilometer i timmen.
hinner något svårt ikapp en då?

"high class tjej"

hon är en främling för sitt eget skinn och ben.
hennes lena hud påminner om mjölkvita gardiner.
kan du inte vara varsam?
bara för ikväll.
jag är så skör.
jag är så rädd för att gå sönder.
sa hon till mannen hon nyss har träffat.
och han svarar.
något inom mig gick sönder häromdagen.
jag har inte kunnat reparera det eller komma i underfund med vad det var.
din mening är inget nytt för mitt sinne.
och hon tittar på honom. och svarar sedan.
jag har väntat på dig varje dag.
önskat att du såg sådana som jag.
och jag vet att jag kommer att bli lurad igen.
och han kysser hennes överläpp ömt. och svarar sedan.
du kommer att säga vad var det jag sa igen.
jag ljuger när jag säger att vi kommer att träffas igen.
och hon kysser honom ännu ömmare. och svarar sedan.
bara för ikväll kan du väl vara min?
och han ser på henne kärleksfullt. och svarar sedan.
utan ett ord. så ska jag vara din. jag ska älska dig för evigt.