Det verkar vara något med att det snart är ett nytt år,
som får folk att vilja rensa ut på vinden.
Att plocka ut de sista smulorna av mig för gott.
Att få sagt de sista orden.
Att radera mig ur deras liv.
Konsten att få någon att sluta existera.

Till er skulle jag vilja säga:
Adjö för mig.

Du är så vacker ikväll. Vi kan väl sitta nära och bara vara läppar mot tekoppskanter ett litet tag?


du är i stockholm jag i göteborg men ditt hjärta är här och mitt hjärta är där

jag har aldrig tur i spel men du är så vacker ända in i kvarkarna i själen

Nu när jag står i mitt eget fönster och röker och lyssnar på sunday morning, minns jag alla gånger du suttit i ditt och gjort detsamma. Jag minns hur jag låg i sängen, avklädd och det kändes som att du glömde av att jag var där ett ögonblick. Du satt och blickade ut över träden och vägen och världen medan jag låg och njöt av din uppenbarelse då du satt där ihopkurad i kylan.
Jag kommer ihåg att jag tänkte på hur vacker din rygg var och hur mjuka läppar du hade, fast jag vet inte vad du tänkte på.
En svala svävade mot dig ifrån himlens tak och slog sig ner bredvid dig.
Han ropade ut, "åh har du hittat din kärlek än? En känner ju sådant på sig förstår du."
"Jag hoppas på det", svarade du lågt. Du var inte säker på om du vågade säga det inför mig.
Svalan kvittrade till och utbrast, "i mina dagar har jag sett flickorna på torget och hur de ler mot pojkarna med hattarna och äpplena i fickorna och klipp av mina vingar ifall jag har fel men du ler precis sådär mot han i sängen!"
Svalan flaxade ett par gånger med sina eleganta smala vingar och rättade till sin hållning.
Du log mot svalan innan du vände på huvudet, granskade mig och vände dig sedan om, ut mot världen.
"Det säger du? Kan jag hoppas på något särskilt då?" undrade du.
"Sannerligen! Jag må vara liten och äger inte alls den tankeförmåga som ni människor men sanna min ord, håll fast vid honom.", kvittrade svalan som svar, nästan skrattandes.
Svalan började att gräva med sin näbb i sina fjädrar för att sedan dra ut en av sina finaste fjädrar ifrån sin kropp. Han la den sedan vid din hand och flög iväg, kvittrandes.
Du följde svalan med blicken så länge du kunde innan du släckte din cigarett, plockade upp den tunna fjädern och gick tillbaka till sängen, tillbaka till mig.
Jag log när du la dig bredvid mig under täcket och du la fjädern på mitt bröst.
"Du anar inte vad den där svalan sa till mig."
"Berätta kära du, berätta."

Du är längre bort nu, och det är sådant vi får ta ibland. Det må vara svårt att somna och det krävs flera timmar utav tankar och cigaretter för att John Blund skall komma och prata oss till sömns, fast längst ut i fingerspetsarna vet vi om att vi klarar av det.
Vi kommer ju att vara nära varandra igen.

jag skulle kunna skriva rad efter rad efter rad med saker jag tycker om med dig

FREAK ART FREAK ART FREAK ART

(Vi kan byta demoner ifall du vill.
Ett tag eller två.
Udda skogsscener fyller våra sinnen och ljusen slocknar som ögonlock eller gardiner som stängs igen.
Om de går att öppna igen så kommer de med all sannolikhet att öppnas med ett nytt filter över sig.
En nyans mörkare kanske. En nyans grönare kanske.)

Hon var en sådan som alltid tog på sig allt hon bar var dag i precis samma ordning varje morgon för att sedan kasta av sig allt utan ordning när hon träffar han den där hon tycker om.
Han sitter i sängen och han märker att han doftar såsom hon tycker om. Han vill minnas hur hon kröp tätt intill när en vindpust förde hans doft under hennes näsa och hon tyckte sig alltid känna att hon fick lite av honom i sig, i sina lungor. Hur hans doft spred sig ifrån lungorna ut i blodet och sedan ut i fingerspetsarna. När hon kände den här (inbillade) känslan ute i fingerspetsarna så knöt hon händerna, liksom för att hålla kvar känslan så länge hon kunde. Det var hennes favoritkänsla. Fast ibland orkade hon inte knyta händerna så länge som hon önskat och då drabbades hon ofta utav en förskräcklig sorg. Hon kunde ligga sömnlös hela natten över att hon råkat släppa iväg känslan lite för tidigt; för vem vet när nästa vindpust kommer.

När han senare ligger i sin säng utan henne så hittar han ibland ett hårstrå som tillhört henne. Instinktivt för han ihop sina fingrar som en pincett och plockar upp det för att slänga ner det på golvet, fast han inbillar sig gärna att han slänger det mycket varsammare än om det vore någon annans hårstrå. Hennes hår är ju så vackert. Det har han alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka det.
(Hon tycker inte om när han har strukit sina skjortor och han tycker inte om när hon har gårdagens strumpor på fel fot.)
De båda tycker om att ligga på rygg i soffan med benen upp över kanten och huvudet nerför den motsatta för att titta upp mot taket för att sedan föreställa sig att taket är golvet och tvärtom. De två brukar skynda sig att göra detta i nya hem de besöker medan ägaren är på toaletten. De två sitter sedan och försöker se så oskyldiga ut de kan när ägaren återvänder. Det slutar oftast med att någon av dem ursäktar sig och går därifrån medan den andra redan nu börjar tänka ut sätt att reta den andra på för att den ursäktade sig så fort.
Ingen av de två vet vad de ska bli när de växer upp, fast ibland gör sådant inte så mycket när man tycker om varandra har de insett.

Gå aldrig för långt. (bort ifrån mig.)

går förbi stängda affärer, stängda frisörsalonger, stängda fik, stängda klädaffärer, stängda kiosker, stängda biografer, stängda danslokaler, stängda kemtvättar, stängda korvstånd.
stängt för renovering.
när kommer renoveringen att vara färdig?
när kommer renoveringen att börja?
staden har mist sitt hjärta och har endast sig själv att skylla.

väntar på nästan hundra år gammal film och katten spinner så tyst så tyst bredvid mig.

Ibland, när jag inte har talat eller använt min röst på hela dagen.
Så känns det som att jag glömmer av min röst, som att den har försvunnit. Jag har svårt att föreställa mig hur den låter.
Då får jag för mig att det endast handlar om tur att min röst låter likadan varje gång jag använder den.
Som att varje gång jag öppnar munnen så drar mina stämband i ett lottohjul och endast på grund av min otroliga tur så lyckas jag få samma röst varje gång jag ska prata.

Vi står utanför tobaksbutiken där jag bor.
Du har på dig mina kläder och min jacka slutar precis ovanför dina knän.
Jag märker att dina knän skakar och frågar om du vill ha en kram.
Du svarar att nej, jag vill inte ha en kram för jag blir kär så lätt.

En armlängds avstånd mellan oss och jag röker cigaretten omtänksamt- jag vill att du ska tycka att jag är snygg när jag gör det. Kanske faller du för mig då.
Du kastar din cigarett på marken och tar genast upp en ny. Mina fingrar plockar snabbt upp tändaren ur min ficka och jag tänder cigaretten åt dig gentlemannamässigt. Kanske faller du för mig då.
Kylan i luften får din näsa att bli lite röd och jag kysser mina fingrar och placerar dom på din nästipp. Kanske faller du för mig då.

Känslan utav obeskrivligt välbehag sköljer över mig och jag välkomnar den.
men.
varför är du inte här bredvid mig du har ju så vackra ögon du säger att dom är för små men nej nej nej nästan tvärtom de är så stora och djupa att ibland tror jag att jag ska drunkna nej det är för klyschigt kanske mer ramla ner i dom som om de vore två djupa brunnar för oj vilken blick du har när du ser på mig sådär som du brukar se på mig det där sättet som får mig att tänka att jag kanske trots allt är lite fin i dina ögon och det är ju de enda ögonen som man vill vara fin i puss puss puss snart reser vi utomlands och pussas där fast just nu önskar jag mest att du vore här för jag tror att jag har fastnat lite för dig.

Jag sitter på kusten när jag skriver detta.
Fingrar på mitt sår på mitt knä som jag lyckades få igår när jag sprang efter min hund som hade fått syn på vad jag tror var en hare, jag såg den inte så väl. Det påminner lite till formen om de där små paprikorna som vi har funnit inuti de stora paprikorna vi köpt.
Det blåste upp till storm igår kväll. Hade jag inte skadat knät så hade jag varit ute på havet som vanligt.
Sju man föll överbord igår.
Jag kände de alla och känslan av att jag inte kommer att träffa dem igen är för svår att hantera just nu. Så jag skriver detta korta brev till dig endast för att jag vill ha ett brev ifrån dig som kan få mig att tänka på annat. Jag ber om ursäkt ifall du tar illa vid, men jag har faktiskt ingen annan att skriva till.

(varje dag håller jag tummarna för att mina demoner inte ska bli dina demoner.)

varje kväll spenderas med att tänka ut något som jag kan tänka på.

det verkar inte som att jag kan skriva när du inte är i samma stad som mig.

du är den som har kommit närmast.
jag är så svag för allt du säger.
alla små ord som lämnar dina läppar.
för varje ord som trillar ut.
som kommer ifrån ditt inre.
så vill jag kyssa dig mer.
intagande som du själv skulle säga.
ljusens lågor skimrar så vackert mot dina ansiktsdrag.
fast det är nog mer så,
att dina vackra ansiktsdrag skimrar så vackert i ljusens lågor.

överallt där jag går så leder de blinda de blinda.
hur denna stad ska överleva har jag ingen aning om.
på något sätt hoppas jag att den upphör att existera de stunder jag inte befinner mig i den.
eller att den kanske står i lågor, för att sedan släckas när jag återvänder.
löven har dött och de känslor jag en gång hade likaså.
nu påminner staden mest om hiroshima.
fotsteg som ekar ut i skymningsljuset som nu ljudlöst har smygit sig fram.
det bränns i hjärtat.
minnen brinner upp, blir till aska och försvinner.

fastän jag har sagt att jag är rätt van att ha det tungt så känner jag mig fjäderlätt när jag går bredvid dig.
du behöver inte säga att du tycker om mig.
bara du är så nära mig som du kan.
så kommer tiden att fortsätta att le mot oss.

hur känns det nu, egentligen.
när spärrarna är försvunna.
dammen har brustit.
och vintern är inte lika kall som den borde vara.
vi bränner våra armar mot ljuset.
var ärlig mot mig, hur känns det nu?
du doftar så gott överallt.
och jag börjar vänja mig.
vid den där söta dova doften.
som är du.
jag är mig själv nu.
och jag har fått det viskat till mig.
att du tycker att jag är bra.
orytmiska fjärilslag i min bröstkorg.
som ekar ut mot badrumsväggarna.
jag vågar inte känna efter.
inte riktigt än.
du säger.
att det där var det finaste jag någonsin aldrig sagt.
och jag som alltid har något att säga.
är mållös inför dig.
du tittar på mig på ett sådant sätt som man läser om.
i böcker man tar pauser ifrån.
du förstår precis vad jag menar.
du säger att du har gjort precis som jag.
när du var ung och dum.
precis som jag.
nu är vi unga och antagligen lika dumma fast det gör väl ändå inte så mycket när våra läppar passar så bra mot varandra.

klockan närmar sig tre och jag börjar undra varför att det är så att de personer man tänker på mest inte tänker på en själv utan endast på andra personer som i sin tur inte tänker på dom jag tänker på heller.
en cirkel utav feltänkande skulle jag vilja säga.
där det även förekommer väldigt mycket felkyssande och felkärlek.
jag tänker på hur vi ska rätta till detta, men brännmärket på min hand får mig att tänka på dig och på london istället.
jag inser även att jag jag nog feltänker väldigt mycket.
och att slippa tänka inte borde vara något att sträva efter.
verklighetsflykt borde inte vara målet.
kanske någon dag, mellan att jag tänker på hur vackra dina fräknar är i solen och tanken på hur kalla dina fingrar ser ut att vara, så kanske jag inser att jag har börjat finnas till. lite mer på riktigt.

någon dag kommer vi att bli de som vi pratar om.
de som lever på taken.
som ibland råkar springa så fort att höstlöven som hamnat på taket blåser ner till gatan.
tills dess får vi nöja oss med att gråta på konserter innan konserten har börjat, att inte kunna steka runda pannkakor eller kunna komma ihåg om det är lingon eller körsbärssylt som vi tycker om.
jag får nöja mig med att du är mycket bättre på att sminka ditt högra öga än ditt vänstra och du får nöja dig med att jag inte kan vara längre bort än två meter ifrån dig utan att gå sönder.

din hals doftar så gott.
den får mig att tänka på när jag var yngre.
när jag inte visste vem jag skulle bli.
när jag inte visste så himla mycket överhuvudtaget.
och kanske någon dag så kan vi dansa tillsammans till gbgmusik igen.
och kanske någon dag så berättar vi allt för varandra.
vi har inte pratat på ett tag nu.
jag är inte säker på att jag kommer ihåg din röst längre.
jag vill veta hur din tandborstarrutin är.
hur du ser ut när du vaknar och höstsolen bländar dig.
jag vill veta hur mycket smör du har på dina smörgåsar.
hur du ser ut när du inte vet vad du ska säga.

för jag vet inte så himla mycket om dig överhuvudtaget.

jag vill citera håkantexter tills du faller för mig.
dina ögon som ser på mig med en blick som får det att brinna till inuti mitt bröst.
det är kväll.
mina linser börjar bli torra nu och likaså dina vackra läppar.
jag kommer aldrig att förstå vart du vill föra oss.
vi jämför märken på våra armar. din hud känns som om det vore min egen.
kan vi inte ha det såhär för alltid tänker jag.
det kommer att alltid att finnas ett du & ett jag men jag vet inte hur länge det kommer att finnas ett vi.
jag ser hon som påminner dig och jag minns hur fint det känns att krama dig samtidigt som du skrattar.
skrattet som klingar likt vackra glas.
när vi sitter på trädgrinden runt huset några dagar senare.
så är jag inte längre säker på någonting alls.
och vi har bara träffats några gånger men jag kommer ihåg så mycket med dig så väl och jag hoppas att du kommer ihåg mycket med mig.
du kysser mina fingrar och mitt hjärta slår lätta fjärilsslag.
jag kysser din kind och ingenting spelar så stor roll längre.

minns du när jag skulle göra vad som helst för dig?
en förlamande tanke måste jag erkänna inför mig själv.

du sa, jag kommer kanske hem två tre dagar.
aldrig förr har du varit såhär långt borta.
än i dag klarar jag inte av att titta på kartor.
ända sedan du första gången åkte ifrån mig.
ett avstånd längre än ett tumavtryck på kartan vi hade köpt tillsammans.

nu saknar jag dig som aldrig förr kan du inte komma hit bara en liten stund jag vill att du ska komma hem bara för att du vill träffa mig även om jag vet att det inte är så fast jag tycker om att tänka så det gör mig lite gladare kan du inte bara komma lite närmare när du väl sitter här bredvid mig bara nudda lite vid mig så att jag vet att du finns och att du verkligen är här det hade varit så fint så fint

ditt leende speglas i vattnet.
dina känslor speglas i mitt hjärta.
röken ligger som en dimma mellan oss.
mellan den du är.
och den jag är.
jag föreställer mig hur jag blåser bort den.
att hur jag genom att göra det, för oss närmare varandra.
en illusion som jag låter finnas kvar i mitt huvud.
jag blåser aldrig bort röken.
även om jag önskar att du skulle göra det.
en lätt utandning hade nog räckt.


jag hörde hur träden viskade varnande om dig.

jag vill aldrig få reda på hur framtiden ser ut.
det är en tanke som oroar mig ibland.

du fyller mig, mitt inre med vad du vill.
jag har levt i lögner i hela mitt liv.

och när jag skriver det på din rygg när du sover.
inte med fingret som jag brukar, utan med en tuschpenna.
att jag har sett bättre dagar, men att jag inte är säker på att jag kommer att få se fler.
så rycker du till. ungefär som att ditt undermedvetna uppfattar vad som skrivs.
fast hur skulle det gå till?
jag avfärdar min tanke och fortsätter att skriva.
bokstäverna fyller snart hela din ryggtavla.
allt det där som jag aldrig säger.
jag funderar ett slag på vad du kommer att tänka när du vaknar, när du går direkt in i duschen.
börjar att duscha och märker att vattnet färgas blått.
att du aldrig fick se vad jag skrev.

Hej du person ifrån Norge som kommenterade. Har du en mail? Klart du har, alla har det, vad är det ens för fråga? Skriv en kommentar med den så hade jag blivit superglad.

Göteborg har sitt speciella grepp om mig.

det är bara hon som vet om hur vi båda föll isär.
visst, vi var båda cyniker från början.
medaljongen svingade ifrån ditt hjärta.
du gjorde mig till din.
visst, vi såg ensamma ut ifrån håll.
vi kommer att vara klara med varandra snart.
dina händer är som mina.
din blick paralyserar mig och jag vet inte vem jag är inte ens när jag är med dig jag måste nog vara den mest vilsna personen på den här planeten ingen har någonsin vetat så lite om sig själv såsom jag gör nu och det är därför jag inte kan berätta att jag känner såhär för någon för att ingen kan ens tänka sig hur det är att vara såhär vilsen.

jag var 16 år och du fångade mig.
och efter ett tag.
så kunde jag inte skilja på.
vart jag tog slut.
och vart du började.

"Dom sa till mig, far inte till stockholm, för du blir aldrig mer densamma"

staden öppnar upp dig, vänder dig ut och in.

ändrar på ditt innanmäte.

strukturerar om i ditt hjärta.

tills en vibration i pulsådern.

inte är den förra lik.

allt som du har sparat i din vinterkropp.

låt det smälta.

rinna ut ner i marken ner i jorden.

låt oss gå tillsammans.

på tomma motorvägar gör vi vad vi vill.

rör vid kanten.

du är så nära nu.

vi är så långt ifrån varandra.

trots att du är precis här.

och jag precis där.

du vet nog vad jag tänker på.

du har alltid haft den förmågan.

att bara genom att snudda vid mina fingerspetsar.

dra ut alla mina tankar.

ibland undrar jag.

om du kanske tänker på mig.

så som jag tänker på dig.

innan jag somnar.

innan jag tar slut.

en popstad som vaknar till liv.

våren fyller dess ådror.

en vän är en vän är något mer än bara en vän.

fler fräknar än timmar vi känt varandra.

någon dag vill jag räkna dom.

jag hoppas att du låter mig,

dra mitt finger från prick till prick.

vi pratar bort natten igen.

en gång till bara.

just nu hade bara en gång varit nog.

vårsöndagar i stockholm.

vårsöndagar i göteborg.

nu börjar det bli sent.

månen klättrar högre.

nu lyser dina fräknar igen.

du är min sputnik.

öppna dina ögon.

för jag kanske är din sputnik.

ibland undrar jag.
vem som bestämmer.
vart någonstans musiken ska spelas ikväll.
ibland undrar jag.
om jag kommer att få se dig.
dansa igen.
på månen finns det ju inte så många dansställen.
så det borde ju inte ta så lång tid.
tills du dansar igen.
framför mig och med mig.
ibland undrar jag.
om vi någonsin kommer att åka hem igen.
härifrån.
lämna månen bakom oss.

en speciell aura.
mantel av ett slag.
hon går med säregna steg.
som att marken inte riktigt är mark.
asfalt inte riktigt asfalt.
skornas klack inte riktigt så hård.
håret så mjukt.

hon vet inte riktigt vart fötterna tar henne.
men någonstans är hon på väg.
hon har inte berättat det för någon
-att hon inte vet.
inte ens för honom.
de går i takt.
men inte i hand.

inlägg 199.
himlen är täckt av moln.
himlen är inte täckt av moln.

jag är skogens hopp.

inte alls en människokropp.

vi springer över det gröna,

gräset under dina fötter så sköna,

tiden försvinner ifrån oss,

nu har vi brutits loss,

ifrån trädens grenar så stora,

ifrån all denna flora,

fast jag tror inte att jag kan,

vara riktigt den man,

som du önskat så,

när du tittar upp i det blå,

och du är nog inte riktigt den,

som jag önskat mig men,

jag tycker om dig ändå,

för det är ju vi två.

jag tycker om dig.

men du tycker nog om mig lite mer.

det är väl ok.

för det finns inte så mycket jag kan göra åt det.

försökt ibland.

men det är inte lönt att kämpa emot.

du vinner alltid.

vi hörs inte av så ofta nu för tiden.

men du har hittat mig nu igen.

trodde att jag hade gömt mig.

från ditt grepp.

för alltid.

men så var inte det inte.

inte den här gången.

nu är det du och jag igen Ensamheten.

du berättar om saker som har hänt.

innan mig.

innan du var den du är nu.

om den finaste tiden du varit med om.

om de finaste du någonsin träffat.

och jag inser.

att jag aldrig kommer vara någons historia.

våren börjar om.

livet börjar om.

men mina skor är inte tillräckligt bra för att springa i.

ligger så nära kanten.

dina tår rör vid mina.

tågens brus genom fönsterrutan.

gruset plockas bort från gatorna.

jag önskar. och hoppas.

om att ni pratar om mig ibland.

nämner mig i ett kort samtal.

dina tår är så mjuka.

och jag hade behövt dig här.

(man älskar väl det som man förstör och förstör det man älskar.

kan man förstöra något man inte älskar och tvärtom?

kanske inte på samma sätt.

utgångspunkt: någon kommer att svika en.

utgångspunkt: någon kommer att tröttna.)

en tanke som ibland slår mig.

är att ifall jag hade en tidsmaskin.

så hade jag nog struntat i manualen.

och istället listat ut.

hur man gör för att stanna kvar i nuet i ett år eller två.

bara ett litet tag till i början av solens strålar.

maskinens elektricitet som genomborrar mitt hjärta.

pulserar ett två ett två till takt av bensinpumpen.

kysser korset jag har runt halsen.

lovar mig själv.

att den här gången ska jag inte tröttna.

jag ber solen om att ge mig.

alla de små fräknarna.

som jag alltid velat ha.

som jag hade en gång i tiden.

jag ber månen om att ge mig.

alla de långa nätterna.

som jag alltid velat ha.

som jag hade en gång i tiden.

men jag ber dig om att ge mig.

alla de långa kyssarna.

en tråd utifrån dina handled.
ringlar sig runt mina fingrar.
syr ihop våra händer.