En man står vid gatuhörnet. Mörkret har svept in oss som sina barn sedan länge och molnen skyddar oss som bomullsvadd.
Han håller i ett brunt läderkoppel, i slutet av detta sitter en hund. En helt vanlig hund.
Som tittar på mig på ett helt vanligt sätt med sina helt vanliga hundögon.

Jag var sex år och mystiska män med vanliga hundar och bruna kavajer och trasiga skor var inte det som var farligt utan, monster utanför min dörr bada i badkar och att äta med gaffel var det som fick mig att darra.

Han satte sig på huk, kom i höjd med mig hunden och fläckarna på väggen bakom honom.
Jag frågade varför han hade en lapp framför sitt öga och han skrattade.
Han sa att han var en gammal pirat. Att han seglat över de sju stora haven och hans män kallade honom Kapten Kanel.

Jag sa att jag kallades inte för någonting.
Han frågade om jag ville smaka ifrån glasflaskan han hade.
Fast lukten stack i min näsa. Som hostmedicin.
Mannen sa att han drack för att få träffa sin bror, att han gått bort för några år sedan.
Jag berättade om när jag gick bort på ett tivoli.


Brodern var bara sjutton år när han bråkade med sin storebror om en flicketös.
Den äldre brodern hade hållit fast honom och inte släppt taget förrän den yngre brodern legat helt stilla. Alldeles för stilla.
Mannen fick lite tårar i ögonen som rann nerför hans grova hud som sedan försvann ner i hans yviga skägg.

"Kapten Kanel. Jag har ingen näsduk. Jag gav bort den."
"Jag behöver ingen, men tack ändå.
"När ska du träffa din bror?"
"Så snart som möjligt. Vill du hjälpa mig unge man?"
"Okej."

Mannen gav mig sin flaska och en väldigt smutsig pillerburk. Locket var trasigt och hade ett litet hål.

"Mina fingrar är alldeles för stora för det där hålet, fast du klarar kanske av att sticka ner ett finger och fiska upp ett par piller. Pröva."

Det klarade jag. Jag var jätteduktig. Hans hand på min taniga axel fick mig att längta efter morfar. Om jag kisade riktigt mycket så kanske, kanske kunde den här mannen vara min morfar.
Jag gav han alla piller jag kunde få tag i. Han tackade mig hjärtligt och tryckte ner dom i sin flaska.
Mamma brukar göra så när hennes huvud gör ont. Min morfar gjorde så en gång på landet. Sen la han sig i badkaret och jag kom in och satte mig bredvid tills mormor kom och skrek att jag skulle hämta mamma.
Efteråt sa mamma att morfar var någon annanstans.
Jag vill inte vara någon annanstans. Jag vill inte vara i ett badkar.

"Gör ditt huvud ont Kapten Kanel?"
"Sedan länge."
"Hoppas tabletterna hjälper då."
"Det hoppas jag med.
Skulle du kunna göra mig en till tjänst?"
"Okej, men jag måste gå hem snart."
"Tack."
Han räckte mig det bruna läderkopplet. Jag tog emot det och tittade på hunden.
"Gå en promenad med Skipper. Han gillar att gå till parken."
"Jag får inte gå till parken."
"Okej, gå till skolan istället. Vet du vart skolan ligger?"
"Ja. Min mamma jobbar där."
"Vad bra. Gå en promenad dit bort med honom."
"Okej. Hejdå Kapten Kanel."
"Hejdå unge man, förresten. Vad är ditt namn?"
"Prins Percy."

Jag hade aldrig gått på promenad själv med en hund förut.
Jag gick med stolta steg. Skipper tittade bak på mig,
"Skipper. Hoppas Kapten Kanel inte har ont i huvudet när vi kommer tillbaka."

Vi gick förbi mataffären, vi fick förbi skogen, vi gick förbi de stora gråa lägenheterna.
Själv med en hund.
Hunden var Skipper.
och jag.
Jag var Prins Percy.

tjugosextorsdagtjugotrettiofem.

var god uppge namn, telefonnummer, skostorlek samt hoppet.

Det fastnar mellan kullerstenarna, under bussätena, över de svarta svarta hustaken.

Berättelser om hur du har fått pojkar att bli män att bli pojkar och pojkar att bli män.

Kirurgiska ingrepp lämnar alltid ärr, men dina operationer syns inte utanpå huden.

Dina handleder är lena, fria från söndagskvällar och människor som bara har förnamn.

Rödvinet skvätter upp på de av cigarettrök gulnade väggarna, blod mot hy och flykt mot verklighet.

Svikit löftet mot dig, dom, oss. Tårar av vin nerför deras halsar, hjärtat dunkar och droppar faller.

Solljuset gör narr av mina tillslutna ögon, ett rött flimmer som inte vill dö.

Gräsavtryck blir till snöänglar som blir till permanenta markeringar som skrivs, fastnar och ilar i tänderna.

Orden är faktorer vilka blir till en summa som raserar, degraderar, genererar.

Skrapar mot trumhinnan, knackar på dörren till sinnets tebjudning och får nej, nej nej du är inte som oss.

Ett oändligt brus av ljud dunkar innanför bröstkorgen, en konstant känsla av otakt.


vendetta & dolores.

j.p.

står på en gata. hand i hand.
ingen annan kvar.
borta i ett fiendeland.
där ingen av oss är utbytbar.

lutar mig fram, viskar:
tänk att så mycket gick så rätt
nu slipper vi sliskiga bardiskar,
att det där lilla darret
på dina läppar
fick mig så svag
att jag inte riktigt greppar,
du är min, var dag.

gugge.
jag gillar dig
även fast du krossade min fingerknoge.

tack älskling för allting du har gett mig.
tack för alla dagar och alla nätter.
tack för att du inte har gett upp mig.
tack för att du alltid har sett mig.

[ingenting]

smultronställen och vart för du oss det är ju kallt och jag undrar vad det kostar här hoppas jag har råd att betala för dig och oj vad mycket folk.

överrasking.
jag har letat. på internet. efter ett ställe. en plats.
googlat, i alla små hörn. inte lätt när det är på engelska.
till slut hittade jag det. smultronställe skulle jag kalla det.
rätt fint på bilderna.
fast mycket är fint på bilder.
man ser inte riktigt allt. känslorna. bakgrunden. tiden innan och tiden efter.
hörde om en pojke som var rädd för fotografier. att känslan av att tiden har stannat inte riktigt var hans grej. hur han var tvungen att andas i påsar och sånt.

jag höll din hand. den handen som passar så bra i min.
hand i handske. lite kliché.
men det är som att hålen mellan mina fingrar. endast var gjorda för att dina skulle få plats där i.
jag använder min andra hand för att täcka för dina ögon. känner hur det isar upp längs min ryggrad. hur det sprider sig i min nacke och jag ryser till.
vet att du tänker på hur töntig jag är. känner det under mina fingrar. jag känner hur du suckar, utan att du ens gör det.
"sådär, här är det."
min hand glider nerför ditt ansikte. fastnar lite på dina läppar innan jag drar den mot mig.
"här är vadå?"
"vårat smultronställe."

servitrisen är trevlig. frågar oss en, två, tre gånger om kaffe.
hallonpaj.
morotskaka.
vi smakar på varandras, sådär som par gör.
kan inte sluta undra. vad du tänker på.
tar en bit av min paj. lyfter blicken mot dig och du ler.
du ler. och jag ler.
servitrisen. kaffe. fjärde gången. fjärde gången nej tack.

lägger min hand ovanpå din.
sneglar på dig, diskret. för att se vad du gör.
och du ler.
en våg av värme sköljer upp i mitt bröst, upp i min hals.
drar fingret längs ditt.
glömmer nästan av det rosa paketet i min innerficka. ljusrosa omslagspapper. vitt snöre.
när jag köpte det sa kassörskan att det var jättefint av mig att ge bort något sådant.
är inte säker. men jag tror hon sa lovely i varje andetag.

tänkte hela natten på hur jag skulle ge dig paketet. om jag skulle ha ett tal, det skulle jag. om jag skulle be dig öppna det hemma, det skulle jag inte. om jag skulle beställa in vin först, det skulle jag kanske.
mitt hjärta ökar sina slag. om alla runt omkring hade hållit andan, så tror jag man hade hört hur det dunkat inuti mitt bröst.
måste samla mod.
ursäktar mig.
din blick är ett stort frågetecken, men det följs av ett leende.
jag skjuter in min stol. den dova lokalen känns genast mycket mörkare. alla lukter känns avlägsna.

jag återvänder. det står en man vid vårat bord.
ingen servitör. han har jeans.
jag saktar ner mina steg. försöker lista ut vem han är. om vi har mötts förut.
ler mot dig, du möter min blick hastigt.
du tittat upp mot mannen, lutar dig bakåt och brister ut i skratt.
jag harklar mig. det lät högre än vad jag trodde. mannen vänder sig om, sträcker genast ut sin hand och presenterar sig på engelska.
jag nickar. svarar med mitt namn och sätter mig.
kan inte undgå att lägga märke till hans glasögon.
stora, svarta med smutsiga glas.