"high class tjej"

hon är en främling för sitt eget skinn och ben.
hennes lena hud påminner om mjölkvita gardiner.
kan du inte vara varsam?
bara för ikväll.
jag är så skör.
jag är så rädd för att gå sönder.
sa hon till mannen hon nyss har träffat.
och han svarar.
något inom mig gick sönder häromdagen.
jag har inte kunnat reparera det eller komma i underfund med vad det var.
din mening är inget nytt för mitt sinne.
och hon tittar på honom. och svarar sedan.
jag har väntat på dig varje dag.
önskat att du såg sådana som jag.
och jag vet att jag kommer att bli lurad igen.
och han kysser hennes överläpp ömt. och svarar sedan.
du kommer att säga vad var det jag sa igen.
jag ljuger när jag säger att vi kommer att träffas igen.
och hon kysser honom ännu ömmare. och svarar sedan.
bara för ikväll kan du väl vara min?
och han ser på henne kärleksfullt. och svarar sedan.
utan ett ord. så ska jag vara din. jag ska älska dig för evigt.

jag är inte rädd för hundra kmh kommandes mot mig i form av ett tvåhundratonståg.
jag är inte rädd för att snubbla nerför den långa trappen från mitt hus ner till sjön.
jag är rädd för att aldrig mer se dig vakna i ett disigt solljus en söndagsmorgon alldeles för tidigt med min hand på din höft.

det skrivs på tunnelbaneväggar.
de jesus håller kär kommer att brinna.
det sägs att det är elakt att skriva just så.
vad spelar det för roll tänker hon.
vi är på väg till helvetet ändå, vi kan väl påskynda ett oundvikligt öde?
göra gud en tjänst. att dra ner på hans arbetstimmar märkbart.
det blir lätt i stockholms undre värld.

vi var unga då.
vi kunde ljuga för oss själva.
tro på allt som de sa.
det fanns ett vi.
ett otroligt fint ord och det kändes som att ordet var uppfunnet endast för oss och våran kärlek.
jag köpte en åker av en man.
han hette fredrik. han var nästan sextio år och hade en blå overall på sig.
han kliade sig bakom örat frågande när jag la fram mitt pris.
tvåhundratusen kronor kontant.
han yttrade inte ett ord. ryckte på axlarna och tog emot pengarna.
jag lånade sedan en traktor, jag åkte ut på åkern och jag skördade på mitt egna vis.

nästa dag.
så tog jag med dig till en plats jag hört talas om.
vi åkte med en man i ett litet flygplan.
han hette carl. han var nästan fyrtio och hade en brun overall på sig.
även han ryckte på axlarna.

och vi flög. du var rädd så jag höll dina händer. fast jag höll mest i dina lillfingrar. du kände dig trygg då hade du sagt en gång i höstas.
jag skyller mest på dig att jag hade stavat fel.
att jag hade skördat lite åt fel håll och Vill du bli min? var nu något helt annat.

och det var sex år sen nu.
att en lögn som en gång hade varit det allra vackraste nu var en helt vanlig lögn.
vi var nog för unga för det där.

för varje dag som du går i krig.
mellan den du borde vara och den du kommer att bli.
så pratas det i bokcirklar,
om din självbiografi.
på fyra fem sidor. inklusive bilder.
te sörplas upp av rödmålade läppar och kakor smulas ner mellan blekta tänder.
en lite för gammal man med en stjärna ritad under ögat ställer sig upp.
det verkar som att han inte riktigt förstår.
att nollniotjugofem inte egentligen handlar om din morgon en torsdag utan om ditt liv som nertrampad fladdermus.
om hur din diagnos som besvärlig gnagare har gjort att du inte riktigt har passat in i samhället.

han slänger den tunna boken mot marken och den ger knappt ifrån sig ett ljud.
och det verkar som att han blir chockad.
över att den inte lät mer.
och alla stannar med ens upp med sitt pratande.
vänder sig mot honom.
där han står tyst med sin bok på golvet.
och tystnaden.

inget han gör blir någonsin rätt.
det enda ni delar nu för tiden.
världen hade aldrig varit så bra som när han förstod dig.
ni passade så bra ihop att verbal kommunikation var överflödig.
och med ens en dag var även den visuella det.
ni kunde sitta i samma rum. bara andas tillsammans.
och det räckte.
världen den har aldrig varit sådär bra.

jag snuddade vid ett hjärta en gång.
hon kallades molnet.
och hon var mitt livs kärlek.
hennes sätt att peta mellan sina tänder med ett av sina svarta slitna hårstrån var ungefär det som fick mig på fall.
det och många nätter i venedig.
hon hade sju bröder.
jag var enda barnet.
hon var en trädmänniska.
jag var mer en gräsman.
när vi satt på gräsmattor i folks trädgårdar, oftast precis innan vi blev utjagade, så brukade hon knyta ihop fem sex stycken grässtrån till ett hjärta. hon virade det runt mina tår. det kittlades varje gång.
och ifall det var ett par grader över medel, så brukade jag knäppa upp hennes skjorta.
blotta hennes kropp för solen.
för att sedan dra mitt finger längs hennes tatuering som sträckte sig över hennes bröstkorg.
"jag är frågan till ditt svar."
kursiverat.
hon var ensam när hon var sexton.
jag var ensam hela mitt liv.
hon förstod aldrig riktigt tjusningen med att dansa.
jag förstod aldrig riktigt tjusningen i att glömma.

hon bar alltid med sig ett foto av sin förre pojkvän i sin plånbok.
jag frågade aldrig varför.
tänkte, hon berättar om hon vill.
och jag ångrar mig innerligt.
när han en dag återvände.
tog mitt moln.
och med en glasskärva i hand.
sprättade han upp tatueringen.
"jag är ... ditt svar."
och jag hann nästan i tid.
molnet gick från vitt till svart och det var gången jag snuddade vid ett hjärta.

en plats långt hemifrån.
kan ibland kännas mer som ett hem.
än platsen du befinner dig på.
och människor som du inte känner till.
kan ibland kännas mer som vänner.
än vänner du har omkring dig.

det är inte lika mycket dunk dunk dunk som att det är ett brusigt knaster.
en roterande trasig vinylskiva på en alldeles för gammal spelare.
knutarna går inte riktigt ihop och cigarettpaket blir rätt bra torn i en lägenhet på tjugofyra kvadrat.
vräkningsbrevet är bara ännu ett papper i ännu en hög.
att klättra på väggar har aldrig varit mer verkligt.
det kommer att stå i tidningarna.
kanske någon intervju i metro.
eller tre sidor i tvådagar.
klättra på väggar är väl ingen stor grej.
att hänga från gatulyktor och flyga mellan hustak.
jag kan rädda en jungfru eller två.

fast det är ej intressant i mitt tycke.
för med mina förmågor, så kan jag sitta utanför ditt fönster på våning tre.
och se på när du sminkar dig. gör ditt hår sådär fint som du gillar att ha det.

att vara spindelmannen har sina fördelar.

Gå aldrig över linjen.
THERE IS NO TIME FOR US ur högtalarna som blockerar dörren och gråten sitter som den tyngsta och mest förbannade klump som någonsin existerat under människans existens i din hals.
Handavtryck på väggar fast mest på handtag, det är ju självklart. Han var ju alltid på väg ut, ut ut ut.
Bort bort bort.
Allt prat om att hitta hem.
OH THE WORLD WON'T UNDERSTAND.
Önskan om att självförbränning var ett faktum och en plausibel händelse.
En helvetesönskan om att även du skulle kunna brinna för något så som han kunde.
Le mot vardagen även om den hånflinar åt dig. Det är så man ska göra.
Han beställde sin gravsten när han var fjorton.
Inskriptionen löd OTILLRÄCKLIGHET och den hängde över hans säng i åtta år.
Ingenting är värt något om du inte har en förmåga att känna. En mening som skulle eka i ditt huvud.
WE'LL BE FORGOTTEN WHEN WE'RE GONE.
Henrik är den finaste människan och den enda som riktigt sett dig så som du är.
Utan ditt smink och dina kläder.
Utan dina blodiga lakan och din stolthet.
L. "Förlorad" Berggren låter inte så pjåkigt.
Ett öde som trasig och missförstådd. En samhällets syndabock.
Tilldelat från dagen du upptäckte ditt hjärta.

IF I COULD CHANGE ONE THING IN LIFE,
I'D MAKE TIME FOR US.

"Pappa?"
"Ja?"
"Kommer jag att missa träningen?"
"Absolut inte! Det är ju uppvisning imorgon."
"Okej. Så då är vi framme snart?"
"Ja, det är vi."
"Är det för att du kör så fort?"
"Mhm."
"Kommer mormor imorgon?"
"Mh, det tror jag. Du kan fråga mamma sedan. Nu måste pappa koncentrera sig här lilla gumman."
"Okej. Måste du göra det för att det är så många bilar? För det är jättemånga bilar ju."
"Mhm, visst."
"Varför åker du inte förbi den bilen? Den kör jättelångsamt."
"Jag får inte göra det nu förstår du. Men om jag gör såhär.."
"Om du gör vadå pappa?"
"Vänta, schh lite."
"Okej."

"Oj, vad fort pappa!"
"Haha, så fort är det inte."
"Jooo! Måste du göra det? Jag gillar det inte."
"Pappa är snart klar, vänta lite bara. Snart är vi framme."
"Pappa, det gör inget ifall vi kommer sent. Jag vill inte köra fort."
"Du förstår, pappa måste komma i tid för att han måste lära alla de andra flickorna också."
"Är det därför du kör fort?"
"Ja, det är därför."
"Kan inte du släppa av mig, så kan du lära mig sen när vi kommer hem igen? Jag gillar inte att det går så fort."
"Vi är snart framme gumman."
"Snälla, jag vill inte åka mer pappa."
"Snart, snart."
"Pappa! Snälla."
"Vi är snart framme säger jag!"



Tio små ballerinor väntar från 17.30 till 17.56 innan de besviket beger sig hemåt.
Det viskades om att stjärnor hade släckts och det gick att läsa i tidningen redan nästa dag,

FAR OCH DOTTER INNEBRÄNDA I BIL.

Själar hade vissnat och det var tio små ballerinor som aldrig mer dansade.

Lite för mycket lite för länge.
En stickande känsla, en förnimmelse av att det finns något annat utom räckhåll.
Att du har en dröm planterad i din hjärna, som har expanderat och nu vill slå sig ut.
I tron att du har funnit lösningen lever du livet, pengar försvinner och hjärtan sys ihop.
Tur att du hann ut i tid.
Det sjungs på gatorna och fri är ordet på allas ryktesspridande läppar.
Vinden leker så fint med ditt långa hår och dina ben är så lätta i vårluften.
En alternativ yta, alltför polerad och resistent.
Nyp mig jag drömmer, jag drömmer.
Det känns inte riktigt som att de i din närhet begriper att verbet inte har funnits i din vokabulär tills nu.
Ett oförståeligt, otänkbart verb.
Och det som inte kan tänkas finns inte och det som inte finns kan inte tänkas och eftersom du inte tänker som andra så finns inte du, eller är det dom som inte finns samhället tänker inte alls därför finns det inget samhälle ingen värld ingen rymd tänker du varje dag.
Ett otroligt, utomordentligt fall av gräset är grönare på andra sidan.
Ett obotligt, formidabelt uttalande om personen som är du.

Jag vill att det ska vara som förut.
Brunt gräs är åtminstone gräs.
Och dagar då du grät i min famn var i alla fall dagar fyllda av känsla.

Raderna du skrev på hans ytterdörr. Inristade med brustna naglar och som blivit övertäckt av snö som sedan smält och sedan övertäckts med snö igen repetera gånger fyra.
Ner på dina bara knän inför någon som inte är kapabel till att döma och fråga,
Går det aldrig över.