Jag vill stjäla en kyss från dina läppar med en underbar deformitet.
Känna hur de blir till andetag som blir till små dova ljud som jag älskar.
Din doft som doftar så gott som blir till rysningar i mitt inre.

Att en längtan efter en dag en tid en helg.
Kan göra så att tiden försvinner känns långsam känns snabb känns okej.
Är rätt bra rätt konstigt och lite underligt.
Att vara någon annanstans kan kännas så skönt så ensamt så spännande.

Jag vill sjunga till vackra låtar med en mesig popröst.
Om Dolores, om hur vi brinner fort och aldrig får nog, om OK Baby.

Gå på kullerstensgatorna, som så många gånger förr.
Fast denna gången med någon som aldrig verkar få nog, av livets skapelser, av fina ting och ljuv musik.
Händerna värms av andra händer och inte ner i fickorna som så många gånger förr.
Stadens puls går nog oss förbi, vi har varandras nu ikväll imorgon.

Sitt så förklarar jag,
ett skäl till att sådana som oss ibland får det vi vill ha.

Att de dagar.
Då jag är den ende bland de jag känner som spenderar den hemma.
Ska bli så påfrestande.
Att all min ork har runnit ur mig.
Klockans armar rör sig snabbare än någonsin.
Hur alla låtar tycks ha en sorglig mening.
Inte ens frosten på hustaken ger mig den minsta glädje.
Läser om människor som rullar ihop en handduk och lägger den under sig för att det ska kännas som Hans arm.
Om hur de går upp extra tidigt för att sätta på duschen för att sedan gå att lägga sig och låtsas som att deras käresta är i duschen.

att fly kan bli vårat penicillin.

I mina dagar har jag vaknat, förbannat mitt öppna fönster.
Förbannat duvorna som suttit utanför.
Hur de inte riktigt förstår att jag sover.
Fast nu saknar jag mina duvor.
Jag kommer uppskatta dem nu.
För de gör något som jag älskar,
de kvittrar.

dina läppar är för blå
dina armar är för svaga
du lovade att det skulle gå,
att vi inte lever i en kärlekssaga
att du prövat detta förut.
du var sexton när du sa
att det finns inga lyckliga slut,
att med en spruta och en linnetrasa
är det möjligt
att låsa in bekymmer.

du lovade att det skulle gå
att det skulle vara vi två.

man kan ju undra
varför vissa inte berättar
för dem, de andra,
sätter upp skyltar
med sin parantes

(när du blir kär i mig,
så finns jag alltid i dig.
och du kommer att sakna allt.
sakna mina tankar, beröring och blickar.
sakna mig tusenfalt.)

kom med ett ut tag.
molnen stiger mot den vita himmelen
molnen utav våra andetag
vi avfärdar tryckfelen
i vårat kontrakt till allt som heter livet.

att somna på varandra
känna hjärtslag efter hjärtslag
gör det svårt att klandra
varför jag är så svag.

om du vill så skolkar jag.

om du lutar dig fram. koncentrerar dig.
så kan du se nattens frost i hennes blåa ögon.
fast det är inte frost. det är inte riktigt is i isprinsessan.
precis som decembersolen. så värmer dom allt dom faller på.
gräs, trädtoppar och hjärtan.

En man står vid gatuhörnet. Mörkret har svept in oss som sina barn sedan länge och molnen skyddar oss som bomullsvadd.
Han håller i ett brunt läderkoppel, i slutet av detta sitter en hund. En helt vanlig hund.
Som tittar på mig på ett helt vanligt sätt med sina helt vanliga hundögon.

Jag var sex år och mystiska män med vanliga hundar och bruna kavajer och trasiga skor var inte det som var farligt utan, monster utanför min dörr bada i badkar och att äta med gaffel var det som fick mig att darra.

Han satte sig på huk, kom i höjd med mig hunden och fläckarna på väggen bakom honom.
Jag frågade varför han hade en lapp framför sitt öga och han skrattade.
Han sa att han var en gammal pirat. Att han seglat över de sju stora haven och hans män kallade honom Kapten Kanel.

Jag sa att jag kallades inte för någonting.
Han frågade om jag ville smaka ifrån glasflaskan han hade.
Fast lukten stack i min näsa. Som hostmedicin.
Mannen sa att han drack för att få träffa sin bror, att han gått bort för några år sedan.
Jag berättade om när jag gick bort på ett tivoli.


Brodern var bara sjutton år när han bråkade med sin storebror om en flicketös.
Den äldre brodern hade hållit fast honom och inte släppt taget förrän den yngre brodern legat helt stilla. Alldeles för stilla.
Mannen fick lite tårar i ögonen som rann nerför hans grova hud som sedan försvann ner i hans yviga skägg.

"Kapten Kanel. Jag har ingen näsduk. Jag gav bort den."
"Jag behöver ingen, men tack ändå.
"När ska du träffa din bror?"
"Så snart som möjligt. Vill du hjälpa mig unge man?"
"Okej."

Mannen gav mig sin flaska och en väldigt smutsig pillerburk. Locket var trasigt och hade ett litet hål.

"Mina fingrar är alldeles för stora för det där hålet, fast du klarar kanske av att sticka ner ett finger och fiska upp ett par piller. Pröva."

Det klarade jag. Jag var jätteduktig. Hans hand på min taniga axel fick mig att längta efter morfar. Om jag kisade riktigt mycket så kanske, kanske kunde den här mannen vara min morfar.
Jag gav han alla piller jag kunde få tag i. Han tackade mig hjärtligt och tryckte ner dom i sin flaska.
Mamma brukar göra så när hennes huvud gör ont. Min morfar gjorde så en gång på landet. Sen la han sig i badkaret och jag kom in och satte mig bredvid tills mormor kom och skrek att jag skulle hämta mamma.
Efteråt sa mamma att morfar var någon annanstans.
Jag vill inte vara någon annanstans. Jag vill inte vara i ett badkar.

"Gör ditt huvud ont Kapten Kanel?"
"Sedan länge."
"Hoppas tabletterna hjälper då."
"Det hoppas jag med.
Skulle du kunna göra mig en till tjänst?"
"Okej, men jag måste gå hem snart."
"Tack."
Han räckte mig det bruna läderkopplet. Jag tog emot det och tittade på hunden.
"Gå en promenad med Skipper. Han gillar att gå till parken."
"Jag får inte gå till parken."
"Okej, gå till skolan istället. Vet du vart skolan ligger?"
"Ja. Min mamma jobbar där."
"Vad bra. Gå en promenad dit bort med honom."
"Okej. Hejdå Kapten Kanel."
"Hejdå unge man, förresten. Vad är ditt namn?"
"Prins Percy."

Jag hade aldrig gått på promenad själv med en hund förut.
Jag gick med stolta steg. Skipper tittade bak på mig,
"Skipper. Hoppas Kapten Kanel inte har ont i huvudet när vi kommer tillbaka."

Vi gick förbi mataffären, vi fick förbi skogen, vi gick förbi de stora gråa lägenheterna.
Själv med en hund.
Hunden var Skipper.
och jag.
Jag var Prins Percy.

tjugosextorsdagtjugotrettiofem.

var god uppge namn, telefonnummer, skostorlek samt hoppet.

Det fastnar mellan kullerstenarna, under bussätena, över de svarta svarta hustaken.

Berättelser om hur du har fått pojkar att bli män att bli pojkar och pojkar att bli män.

Kirurgiska ingrepp lämnar alltid ärr, men dina operationer syns inte utanpå huden.

Dina handleder är lena, fria från söndagskvällar och människor som bara har förnamn.

Rödvinet skvätter upp på de av cigarettrök gulnade väggarna, blod mot hy och flykt mot verklighet.

Svikit löftet mot dig, dom, oss. Tårar av vin nerför deras halsar, hjärtat dunkar och droppar faller.

Solljuset gör narr av mina tillslutna ögon, ett rött flimmer som inte vill dö.

Gräsavtryck blir till snöänglar som blir till permanenta markeringar som skrivs, fastnar och ilar i tänderna.

Orden är faktorer vilka blir till en summa som raserar, degraderar, genererar.

Skrapar mot trumhinnan, knackar på dörren till sinnets tebjudning och får nej, nej nej du är inte som oss.

Ett oändligt brus av ljud dunkar innanför bröstkorgen, en konstant känsla av otakt.


vendetta & dolores.

j.p.

står på en gata. hand i hand.
ingen annan kvar.
borta i ett fiendeland.
där ingen av oss är utbytbar.

lutar mig fram, viskar:
tänk att så mycket gick så rätt
nu slipper vi sliskiga bardiskar,
att det där lilla darret
på dina läppar
fick mig så svag
att jag inte riktigt greppar,
du är min, var dag.

gugge.
jag gillar dig
även fast du krossade min fingerknoge.

tack älskling för allting du har gett mig.
tack för alla dagar och alla nätter.
tack för att du inte har gett upp mig.
tack för att du alltid har sett mig.

[ingenting]

smultronställen och vart för du oss det är ju kallt och jag undrar vad det kostar här hoppas jag har råd att betala för dig och oj vad mycket folk.

överrasking.
jag har letat. på internet. efter ett ställe. en plats.
googlat, i alla små hörn. inte lätt när det är på engelska.
till slut hittade jag det. smultronställe skulle jag kalla det.
rätt fint på bilderna.
fast mycket är fint på bilder.
man ser inte riktigt allt. känslorna. bakgrunden. tiden innan och tiden efter.
hörde om en pojke som var rädd för fotografier. att känslan av att tiden har stannat inte riktigt var hans grej. hur han var tvungen att andas i påsar och sånt.

jag höll din hand. den handen som passar så bra i min.
hand i handske. lite kliché.
men det är som att hålen mellan mina fingrar. endast var gjorda för att dina skulle få plats där i.
jag använder min andra hand för att täcka för dina ögon. känner hur det isar upp längs min ryggrad. hur det sprider sig i min nacke och jag ryser till.
vet att du tänker på hur töntig jag är. känner det under mina fingrar. jag känner hur du suckar, utan att du ens gör det.
"sådär, här är det."
min hand glider nerför ditt ansikte. fastnar lite på dina läppar innan jag drar den mot mig.
"här är vadå?"
"vårat smultronställe."

servitrisen är trevlig. frågar oss en, två, tre gånger om kaffe.
hallonpaj.
morotskaka.
vi smakar på varandras, sådär som par gör.
kan inte sluta undra. vad du tänker på.
tar en bit av min paj. lyfter blicken mot dig och du ler.
du ler. och jag ler.
servitrisen. kaffe. fjärde gången. fjärde gången nej tack.

lägger min hand ovanpå din.
sneglar på dig, diskret. för att se vad du gör.
och du ler.
en våg av värme sköljer upp i mitt bröst, upp i min hals.
drar fingret längs ditt.
glömmer nästan av det rosa paketet i min innerficka. ljusrosa omslagspapper. vitt snöre.
när jag köpte det sa kassörskan att det var jättefint av mig att ge bort något sådant.
är inte säker. men jag tror hon sa lovely i varje andetag.

tänkte hela natten på hur jag skulle ge dig paketet. om jag skulle ha ett tal, det skulle jag. om jag skulle be dig öppna det hemma, det skulle jag inte. om jag skulle beställa in vin först, det skulle jag kanske.
mitt hjärta ökar sina slag. om alla runt omkring hade hållit andan, så tror jag man hade hört hur det dunkat inuti mitt bröst.
måste samla mod.
ursäktar mig.
din blick är ett stort frågetecken, men det följs av ett leende.
jag skjuter in min stol. den dova lokalen känns genast mycket mörkare. alla lukter känns avlägsna.

jag återvänder. det står en man vid vårat bord.
ingen servitör. han har jeans.
jag saktar ner mina steg. försöker lista ut vem han är. om vi har mötts förut.
ler mot dig, du möter min blick hastigt.
du tittat upp mot mannen, lutar dig bakåt och brister ut i skratt.
jag harklar mig. det lät högre än vad jag trodde. mannen vänder sig om, sträcker genast ut sin hand och presenterar sig på engelska.
jag nickar. svarar med mitt namn och sätter mig.
kan inte undgå att lägga märke till hans glasögon.
stora, svarta med smutsiga glas.

(Gästinlägg, tillägnat Dolores) Månadspresent.

Smoothie och bruna tygskor.
Sluttningen ner till kanalen där skuggan nafsar på filten.
Vi jagar solen till andra sidan,
sätter oss och blickar ner mot vattnet.
Du knyter av skorna.
De skulle ju kunna glida av foten och falla i vattnet annars.

Du klev av tåget.
Jag fortsatte ensam hem,
leende och pirrig inuti.
Första gången jag saknade dig.
Gången då systemet började brytas ner.
Låter kanske konstigt,
men redan då blev ensamheten ett väntrum.

Och jag sa väl,
att du är den finaste jag mött?
Att jag aldrig blivit kysst av så mjuka läppar
och känt pirret,
genom hela kroppen.


Ps. <3

åh var är jag och mmh vad gott du luktar bredvid mig och aj mitt huvud dunkar så hårt och det är fullmåne inatt och det har regnat in

träden utanför. rasslar i vinden. de eldgula löven blåser sakta till marken utanför vårat fönster.
som alltid står öppet.
längst bort i taket är det en spricka. som sprider sig som en arm. som griper efter det andra hörnet.
mina läppar smakar beskt.
ditt hår är lika svart. som det är ute. bredvid mig.
trassligt. mina fingrar brukar fastna i det. undrar om det som håller inne dina tankar.
som taggtråd.
fast det är inte tråden. utan dina tankar. som jag brukar.
sticka mig på.
ser att kameran ligger på golvet. bredvid dina kläder. en tom flaska står brevid. rött vin gissar jag. några droppar har runnit nerför kanten och ner i den gråa heltäckningsmattan.
cigarettfimp. inuti. en två tre fyra.

oj vad många stenar och det luktar rätt konstigt här och kom hit jag vill att du kysser mig som bara du kan och gör sådär som bara du gör och åh

vi drar våra väskor över kullersten.
engelska stenar. dom känns lite annorlunda. än de svenska.
tänk vad många fler som har dragit sina väskor. över just de här stenarna.
du har på dig en klänning. jag köpte den till dig någon dag.
den sitter inte så bra. men den är fin ändå.
för den. passar dina ögon. och du har en mössa.
som vi hittade i taxin. och du tyckte den var så ful.
att du var tvungen att ta med den.
"tänk vad för människa som har en sån här mössa. det måste vara en spännande person.
om jag tar på mig den. kanske jag får lite spännandehet i mig."
"du har tillräckligt redan, sötnos."
du log stort. ruffsade till mitt hår.
"du kan behöva en mössa du."
"äsch men sluta."
slog bort din hand. log. vi fortsatte gå. du hamnade lite före.
jag tog ett par snabba kliv. kom ikapp din väska. sparkade på den.
den välte.
du suckade.
jag skrattade.
jag sa förlåt.
du log.
"du är så himla jobbig. det vet du va?"
jag vet inte riktigt. om jag begriper.
hur jag kunde ha kallat mig kär innan jag träffade dig.
för riktigt kär.
har jag bara varit i dig.

vi öppnar dörren. tillsammans. din hand runt nyckeln. min hand runt din. ditt hår flyger upp i mitt ansikte när vinden ifrån det öppna fönstret tar tag i det.
kan inte skilja på om det är hallon eller smultron. har aldrig kunnat det.
du älskar att reta mig. för precis det.
du kallar mig handikappad. du slår mig på näsan och säger att den är trasig.
fast när jag säger att du kan vara trasig. inte jag.
så är det nästan som att. dina ögon. smälter.
och du drar dig undan.
vill inte fråga vad det är. som får dig att göra sådär.
sådär. som gör ont i mitt hjärta.
om jag frågar. så smälter dom lite till.
känns som om jag är solen. och du isen.
hatar när du smälter.
gör ont i mitt hjärta. flera tusen grader känns som noll. i mitt solhjärta.

du springer fram till den ena utav två små sängar.
"den här är min. du får sova där."
du pekar på den sängen. som är lite smutsigare.
ställer min väska bredvid den och går med långsamma steg mot dig. din väska ligger på din bäddade säng.
jag tar tag i den. vänder den upp och ner.
allt ramlar ut. du har nästan tagit med allt som du äger.
du suckar. igen.
jag skrattar. igen.
"vill du veta varför jag gjorde så?"
"ja, tack gärna. vad kan du möjligen ha för anledning till det?"
"jo. för du ska plocka upp allt. packa ner det sådär perfekt som bara du gör. lägga allt i ordning. pussla. du är så fin när du gör så."
"du är ju knäpp."
"kanske."
"nej, inte kanske. du är knäpp."
"okejdå. men vet du en sak?"
och innan du hinner svara står jag bakom dig. jag lägger mina armar runt din midja. jag ser och känner med hela kroppen att du ler. du tittar bakåt.
dina tvättbjörnsögon tittar in i mina.
jag kysser dig. mjukt.
kramar om dig lite extra. medan dina fuktiga läppar vidrör mina.
jag lägger händerna på dina höfter. du lutar dig bakåt.
kysser dig igen. passionerat. lägger dig på sängen.
du ler så stort. att jag tror dina mungipor ska fortsätta i all evighet.
du smeker min kind. säger att du gillar mig.
att jag är det finaste du har stött på.
jag undrar. vad du har stött på.
inte läge att fråga. utan jag smakar på dina läppar.
och tiden försvinner ett tag.
vi försvinner. in i varandra.

jag vaknar av att något landar i mitt ansikte. en strumpa. din.
vänder mig om. ingen klocka. andra hållet. ingen klocka. golvet. mina byxor.
ingen klocka.
tiden har verkligen försvunnit.
jag ställer mig upp. går igenom hallen.
du står vid diskbänken. jag sätter mig vid köksbordet.
det står en tallrik. med pannkakor. naturella.
dom ser lite brända ut. men jag säger inget. för du kan laga mat.
du säger det själv.
gnuggar mina ögon. du står i bara trosor och tshirt. och en strumpa. en.
"har du gjort detta till mig?"
"bara till dig. min sötpaj."
"vad är klockan?"
"ät bara. vi har all tid i världen."
"har klockan varit sju över fyra än?"
"vad spelar det för roll?"
tar en smakbit av den översta pannkakan. smakar ingenting alls. sköljer ner det med en klunk mjölk. som är lite ljummen.
"fyra över sju. för precis tjugo dagar sen. så älskade jag dig för första gången."
"sa jag att du var knäpp?"
fortsätter äta mina pannkakor. utan smak. du frågar om det var gott. jag nickar.
dina händer. mot min nacke. du masserar mig. fast det gör mest ont. fast du kan massera.
det har du sagt själv.
jag kramar om dig. så gott det går. vänder mig om. hoppar runt med stolen. ler mot dig.
lyfter upp din tshirt. pussar din mage. och din utåtnavel. jag ställer mig upp. snuddar vid dina läppar.
hör genast hur dina andetag. blir tyngre.
dina ben. runt min midja.
och tiden försvinner igen. bara för ett tag.
pannkakorna står kvar på bordet. fyra fem stycken.

jag lutar mig på min armbåge. i sängen. bredvid dig.
vinden ifrån det öppna fönstret är sval. mot våra nakna kroppar.
mitt pekfingar ritar små hjärtan på dina nyckelben. och ditt bröst. jag vet precis hur snabbt jag kan dra mitt finger. innan du börjar skratta.
jag håller det stilla. mitt på din mage.
hör hur du andas. ut. och sen in.
och om jag håller andan. så hör jag ditt hjärta.
"kommer du ihåg vad du sa till mig andra gången vi träffades?"
dina ögonbryn skrynklades ihop.
"nej, säg."
"jag säger det imorgon."
"åh, nej men säg."
"imorgon. jag ska ta med dig på restaurang. och du ska ha den randiga klänningen. vi ska hålla handen över bordet och vi ska beställa in vin. du vet. som man gör på restaurang."
"åh."
"sen ska vi gå hem. och vi ska hålla handen hela vägen. jag ska berätta för dig hur vacker du är. och du ska rodna och säga. "äsch, vilket smicker." efter det ska vi prata om rymden och tiden innan oss. tills någons ögonlock blir för tunga."
"jag slår vad om att det kommer vara dina."
"vi får se."

du sluter dina ögon. andas långsamt.
fortsätter rita på din lena hud.
ett hjärta för dig. ett för mig.
och ett för oss.

jag har aldrig varit på ett inn förut och hur får man bort vin från en vägg och alla gator ser likadana ut här och morgonsol och pannkaksos

lyfter av täcket.
drar sakta min hand ifrån din höft.
du sover. tungt. klockan har precis slagit sex.
solen har precis börjat nå ditt ansikte. och din nakna hud lyser nästan mer än självaste solen.
fast inte så gul.
jag sätter mig upp sakta. vänder mig om. du lägger dig tillrätta.
som så många gånger förr.
fast denna gången. i england. och med en vinfläck som täcker större delen av din kudde.
verkar inte tänka på att jag. försvinner.
tar på mig gårdagens kläder.
köket.
tre små tavlor på väggen. en tant i varje. fula gröna tapeter.
fyller upp en tekanna.
drar upp gardinerna. en gammal man går utanför. han ser mig. lyfter upp handen, jag nickar. han sänker den snabbt. som om vi förstår varandra.
ställer ner kannan på en platta som är. lite för liten.
öppnar kylskåpet.
som endast innehåller frukost. köpte den igår.
planerade det länge. skrev inköpslista. en. två. tre stycken innan det blev rätt.
för jag vet precis. vad du vill ha.
fick fråga damen i affären. hon hade grått hår. rätt stripigt. tyckte lite synd om henne. såg inte ut som att hon hade så mycket annat för sig. i livet. än affären.
"har du chokladsås på flaska?"
hade jag frågat. insett mitt misstag.
löste sig. ändå.
nu står jag och gör en överraskningsfrukost till dig. för du är min.
och det är sånt som man gör.
tar god tid på mig. måste bli precis som du vill ha det. pusslar osten.
ritar ett hjärta med chokladsåsen. över dina pannkakor.
tar en chansning. vågat.
hittar en bricka utav plast. med den brittiska flaggan. den är trasig i ena hörnet.
men den får duga.
pusslar igen. mackorna. pannkakorna. juicen. teet.
ställer det på köksbordet. viker en servett. mest för prydnad.
hittar en penna. funkar inte. slickar på spetsen. smakar plast.
ritar hjärta nummer två.
flyttar blomman ifrån fönstret till bordet.
så. komplett. perfekt.
fattas bara du. som är min.

sovrummet. sätter mig på min sida av sängen igen. du kommer nog inte vakna. på ett par timmar.
fast jag kan inte hjälpa det. fjärilarna cirkulerar högst upp i min hals.
betraktar dig där du sover så djupt.
drar några hårstrån ifrån dina ögon. vänder dig. försiktigt mot mig. pussar din panna.
"godmorgon"
lutar mig bakåt.
sakta öppnar du ögonen. du har kvar ditt smink.
du harklar dig.
"var är mina kläder?"
"du spillde vin på dom igår."
"jaha. okej."
"jag har försökt tvätta klänningen."
du säger ingenting. blundar. tittar. blundar. tittar.
"vad har hänt med din läpp?"
"inget."
"nehe. inget? vadå inget?"
"du kastade ditt glas på mig. när jag frågade var du hade varit."
"oj."
"mhm."
du sätter dig upp, skyler dig med täcket. rödprickigt.
"var var du igår då?"
"någonstans bara."
"du kom ju hem klockan fyra. du bankade på fönstret och skrek att du hade tappat din väska."
"ja men vad skulle jag göra då?"
"jag vet inte."
"nej precis. fan, åh. mitt huvud."
"vill du ha något att dricka? eller kanske något att äta?"
kan inte kontrollera mig. ler när jag säger de sista orden.
"ah nej. det är bra."
frukosten står kvar. så jag. oroar mig inte. börjar bli lite nervös dock.
du kommer att bli så överraskad.
ler ännu mer när jag säger.
"gå in i köket så länge. så kommer jag."
du reser dig sakta. drar på dig ett linne. dina ben är så fina. och jag tänker på alla de gånger jag känt dom runt min midja.
du försvinner iväg. ljudlöst.

köket.
jag kommer in. fotografier i handen.
du tar ett glas vatten vid diskbänken.
jag tittar ner. tittar upp.
"du. vem är det här?"
natt. en man. han är skäggväxt. lite tunt hår. svarta glasögon. och du.
kysser honom.
sådär.
med handen i håret.
precis som du säger att du älskar att kyssa mig på.
mig.
du sväljer. vänder dig om.
"oj. har du gjort frukost?"
"mhm."
"vad gott."
"vem är han?"
"någon kille bara. vi träffades igår."
mina läppar är stilla. oförmögna till att öppna sig.
"det var bara en engångsgrej."
så sa du om mig. det sa dina vänner till mig. bakom din rygg.
nu har du gått bakom min.
mina läppar vaknar till liv. sakta.
"jag ska gå på en promenad."
"sluta tyck så jävla synd om dig själv."
"mmh. hoppas frukosten smakar bra."
du tittar på mig. på frukosten. tar tag om brickan. bredvid det trasiga hörnet. och välter ner den på golvet.
mackorna. pannkakorna. juicen. teet. mattan.
"jag vill inte ha din jävla frukost."
du suckar frustrerat och ställer ner glaset med en smäll på diskbänken.
jag tar på mig mina skor. stänger dörren. böjer mig ner. i den mörka korridoren. lägger ner nyckeln i hennes tofflor vid dörren.
går. som en astronaut. ingen jag känner. främmande. allt.
vet inte vart jag ska. så jag går tillbaka.
klockan är snart 12.
sätter mig utanför. bakom hörnet till våran dörr.
tar av min tröja. lägger mig ner. lägger tröjan under huvudet.
somnar.
vaknar. en dörr som stängs. måste vara våran.
hör fotsteg. för tunga för att vara dina.
kommer närmre. låtsas sova. kikar. mellan mina fingrar. spanar.
en man.
han har glasögon. svarta.
han går förbi.
han försvinner.
och jag låtsassover. tills det blir morgon.

the smiths och det är dyrt här och han har en likadan tröja som dig och det ligger glas på golvet och rökmaskin och människor som studsar.

din mun rör sig. dina läppar slänger ord mot mig.
men jag är döv.
tar tag om något. din hand.
vi går ut. genom cigarettrök och mer skrik.
du var så fin ikväll. du hade fixat ditt hår sådär som du alltid sa. att du ville.
aldrig vågat.
du gick bakom mig. undrade nog vart vi skulle. hade inget mål.
vi gick över kullersten. mina fötter gjorde rätt ont.
jag kände doften av en blandning av din söta parfym som du fått ifrån din mormor. och alkohol.
jag stannade. vände mig om. tittade upp. stjärnor. moln. tittade ner. ögon. svettdroppe.
"vad är det nu?"
"i hela mitt liv har jag väntat, på någon som liknade dig."
"kent."
"va?"
"ja, det där är en kent-text."
"aha. jasså. det visste jag inte."
"jo"

dina läppar var stängda. förblev så. din hand rättade till ditt hår.
en man skriker på engelska till dig.
du svär.
kommer på mig själv. med att tänka. hur kunde det bli såhär.
för 5 dagar sen kunde jag komma på mig själv med att tänka. hur hamnade jag här med dig.
och det var en fin tanke. fjärilar fyllde mer än min mage.
ända ut i fingerspetsarna. nu sover fjärilarna.
vill inte säga att dom har. dött.
det låter för hemskt.
så vi säger att dom. sover.

du drar iväg din hand. vänder dig om och tänder en cigarett. jag tar tag om den.
"du sa att du skulle sluta."
"du sa att du skulle sluta tjata."
"förlåt."
ger tillbaka dig den. sväljer.
har alltid velat att du skulle lära mig. hur man vänder allt en person säger. allt den tycker. tänker.
mot den själv. får dess existens att vändas ut och in.
"du sa att du skulle älska mig för alltid."
nu är det hon som är döv.
fast musiken är tyst. engelsmannen är borta.
"visa mig din arm."
jag gjorde som du sa. varje gång.
din cigarett glödde. den brändes mot min hud. min läpp mellan mina tänder.
ryckte tillbaka min arm och borsta bort askan.
"varför gjorde du så?"
"du kommer att ha det märket där för alltid. nu kan du aldrig glömma mig."

sagolika vy.

det är rätt svårt att spela svår.
när du ler. mot mig.
det var någon som någon gång sa
"kärlek är för de som inte riktigt har något annat"
vet inte om det stämmer.
känns inte som om jag vill ha något annat.

ditt täcke är så mjukt.
inte som mitt.
vet inte om jag vill känna någon annans läppar mot mina.
när dina är så mjuka.
lätta. som maränger. maränger fyllda med bomull. täckta av något rosa. dina läppar.
jag kan inte riktigt läsa dina tankar.
när jag frågar. så vet du inte ens själv.

då föreställer jag mig dina tankar. ser en skog. grönskande. kvittrande fåglar. man kan inte se förbi de första träden.
men man vet att det finns något därinne.
något man måste klättra in i.
när man väl är där inne. ser man allt mycket bättre. klarare.
jag har köpt nya skor. bruna.
en overall. grön.
och en tjock mössa. grå.
är rustad för att gå in i skogen.
behöver bara en karta.

tre.

någon måste ta mig någonstans.
bort. kanske långt. fast bort.
räcker.

som tre vise män. kom ni. in på livet.
samtidigt.
fast ni hade inga gåvor. inget namn på det ni gav.
ni visste dock vad ni skulle ge mig.
för det satte sig. fastkilat.
inuti mitt bröst.
träffade där det känns. inte på ett bra sätt.

rött vin och bänkar i trä och rök och dämpad belysning och grova dialekter och sena timmar och det stänger aldrig och kom vi går någon annan stans.

när himlen är helt grå.
kommer du ihåg?
det du sa den gången i london.
under fullmånen.
"dom kommer aldrig att få se mig kapitulera."
röken luktade starkt i mina näsborrar. lite kryddigt nästan.
frågade tyst
"inför vad?"
du såg på mig. din blick sa mig inte så mycket. tror nog att du var för svår för mig.
drog mina fingrar mot din sida, som så många gånger förr.
annorlunda.
du tog ett nytt bloss. öppnade munnen. lät röken. stiga.
kan inte sätta fingret på vad det luktar.
men jag kan sätta fingret. på dina läppar.
känns inte som det. brukar.
strama.
håller inne ditt svar. dina läppar och mitt finger.
du öppnar dom.
hugger till i mitt hjärta innan du ens har yttrat första bokstaven.

"kärleken."

varför du sa så. vet jag inte.
när du några ögonblick senare älskade mig.
under månljuset.
din hud skimrade så fint. ljusblå. oförstörd.
grässtrå mellan mina fingrar.
mot din hud.

"kan vi inte äta på det stället vi åt på igår?" viskade du.
"jo det kan vi. jag hade tänkt överaska dig."
"förlåt."
"det gör inget."

vi åt aldrig där. Peter's Pub.
nu träffas vi. hastigt.
under månljuset.
och jag kan inte kontrollera mig.
tänker på din hud. hur den hade sett ut nu.
när himlen är helt grå.
kommer du ihåg.

ni.

den här bloggen är lite speciell. tycker jag.
där tankar och fantasier får ord. jag tänker mig denna bloggen som en trävägg.
där jag. spikar upp.
mina drömmar. mina ord.
att ni, mina läsare. går förbi om dagarna. ser att en ny lapp är uppspikad. står och säger "hmm" och sneglar på den som står bredvid. som också säger "ahh, hmm".
läser klart. går därifrån, tyst.
jag sitter liksom i ett torn. tittar i kikare. ser att ni har varit där och tittat. hör inte vad ni säger.
blir nyfiken ibland.
så därför spikar jag upp en ny lapp.


"jag har knytit fast en penna i ett snöre som jag hängt bredvid.
här nedanför är ett tomt papper. skriv vad ni pratar om. helst inte skriva er signatur.
tror inte ni är lika ärliga om ni skriver den.
skriv en rad eller två.
så blir jag
glad."

en bokstav. två likadana efter det.

du fanns där när jag behövde någon som mest.
detsamma för dig.
vi lagade varandras hjärtan. med promenader och plåster.
något vi nog inte trodde när vi träffades första gången.
att vi skulle bli varandras.
att vi skulle prata. på riktigt. om att flytta ihop.
kärlek är lite annorlunda när det gäller oss två.
för vi kramas inte så ofta. inte på riktigt.
fast jag gillar dig ändå.
kanske aldrig riktigt sagt hur mycket du betyder för mig. kanske du förstår det.
anar det liksom.
och jag är så glad för din skull nu. när du har hittat han.
och det här med E, det är jobbigt.
fast jag kan inte riktigt säga det till dig.
tror inte du vill höra.
sanningen.
min sanning.
hoppas du inser den själv.



"What goes around,
comes around."

Hundrasextioåtta timmar.

det var något i ditt sätt.
som fick mig att se något.
jag ville känna dina läppar mot mina rätt fort.
vi var på många sätt lika, fast ändå så olika.
det kanske är det som jag tycker är så fint.

att du kan le med ögonen.

och kanske att jag inte vet vilken din favoritfärg är, eller att jag inte riktigt vet vad du vill bli när du blir stor.
fast jag vet hur du dricker ditt te på morgonen. och hur dina läppar smakar.
och jag vet, att när du vaknar med ditt ruffsiga hår. ja då är du det sötaste jag sett på länge.
det vet jag. jag behöver inte veta mer. fast jag vill.
jag vill veta det som inte betyder något.
som inte spelar någon roll. även fast det formar vem du är.
det vill jag veta. kanske lägga till småsaker.
kanske bli en sån detalj.

sex år.

vi var rätt goda vänner vi två.
nu är det mest krystat. alltid jag som får börja.
känns inte som du riktigt orkar.
fast det är du som sen blir ledsen. för att jag inte pratar med dig.
jag undrar vad du vill prata om. jag försöker.
det verkar som att du bryr dig, men du vill bara veta

"om hon är bra i sängen."

du är ingen vän längre. du är en bekant.
jag mår inte bra med dig längre, men du vill inte förstå.
du vill inte. förstå.
att människor förändras. att du förändrats.
vi pratar ibland om dig.
och båda vet att du inte är den du var.
han har nog förstört dig.
kanske du kommer bli du igen.
hoppas det lite.
fast just nu, så orkar jag inte. jag har blivit som du.
jag orkar inte.

höst.

nästan tretton grader ute. mörker sen fyra.
regnet håller sig undan idag, har ändå inget paraply.
lång väg hem, men längre väg in till ditt frusna hjärta.
kanske behövs en fårfäll. kanske en brinnande brasa.
kanske en kopp med rykande japanskt körsbärste.
fina kyssar med mjuka läppar sent in på natten.
kramar som betyder något och blickar som får en att känna.
känna det där pirret.
pirret som alla vill ha. som alla inte riktigt vet hur man får.
som bara en dag finns där.
att hennes doft får ditt hjärta att slå bara lite snabbare.
hur hon ser ut när hon borstar sina tänder.
när hon ler sådär som bara hon kan.
kanske pirret kommer då.
något man aldrig vet.
fast man kan ju hoppas.
för hopp är fint.
och det är hon med.

hunger.

hungern som alla har. går inte riktigt att mätta.
vi kan väl låtsas du och jag, att vi en gång kommer vara dom två.
dom som dom andra pratar om.
som dom viskar om.

låtsas att vi har ätit. smakat på livet liksom.
smaken av bitterhet och cynism.
jag tror du skulle klara det rätt bra.
för jag har hört historier. om dig.
hur du har låtsats och krossat pojkhjärtan.
kanske du kan lära mig, hur man är sådär varm men ändå så fruktansvärt
kall.

lära mig hur man låtsas.
vill känna mig mätt.

puss.

kanske måste.

vart är vi på väg vi två?
det var molnigt, disigt nästan.
du ryckte på axlarna och sa
"någonstans långt bort."
jag förstod aldrig riktigt vad du menade med det. tror inte du gjorde det själv.
du hade kanske lyssnat på en låt, kanske några toner med en hes popröst.
för många kanske. för lite det.
det där som ingen riktigt vet, det där som ingen riktigt kan prata om.
jag knöt mina fingrar runt dina, din hand passar så fint i min. dina läppar smakar lite tandkräm fast klockan är tre.
ingen kommer någonsin förstå riktigt hur det känns när du rör vid min kind.
kanske jag, kanske.
du är så söt när du gör sådär. det speciella. som bara du kan göra. med dina ögon.
måste. bara. måste.
dina läppar passar så fint mot mina.

jordgubb.

jag tänker varje gång mitt hjärta slår.
att du är en sån som inte riktigt vill.
halvfärdiga planer pryder tavlan som kallas ditt liv.
vågar inte riktigt fråga
om du ska måla klart den.
gissar att du aldrig kommer göra det. runt tavlan, en guldram.
du har fått den ifrån din mamma.
jag tror du tänker på henne för ofta, lite för jobbigt att sluta kanske.
man liksom fastnar i sina sätt. jag lägger mina armar om dig. din nacke luktar jordgubb.
du var hos frisören idag, fast jag vågar inte riktigt säga
"det var finare förut."
finare förut. det var nog det. ditt hår. och vi två.
du var arg när du kom hem. det blev inte som du ville.
skrik. jag hade gjort något fel.
förstod inte riktigt vad.
vågar inte riktigt fråga.

baby.

dina fingrar drar sig sakta uppför min hals.
låter dina fingrar försvinna in i mina lockar.
morgondagen är vårat minsta bekymmer.
du andas lätt och du viskar små sötsaker som fastnar.
fina ord som inte riktigt når ända fram.
gräset. vått mellan dina tår. läpparna mot mina smakar inte så mycket. kysst bort smaken.

älskar hur du ser på mig. även om du inte ser att jag är lika trasig som du.
känns lite elakt. mina läppar formar orden, inte riktigt med min vilja.
"jag är allt du behöver.
och jag är allt du aldrig någonsin vill ha."
jag skulle aldrig riktigt såra dig. fast jag gör något mycket värre.
jag får dig att tro på,
kärleken.

brev.

du visade mig hur man dricker yoghurt utan att få det på läppen.
du tog med mig överallt.
du var som man ska vara.
du var.
nu utkämpar du ett tyst krig. mot vad vet nog inte många. känner mig träffad, på ett riktigt svidande sätt. vi sitter i bilen, du svarar med en stavelse.
vill säga att jag hatar dig. fast det kan jag inte.
små saker, som gör personen. saker man måste känna till för att känna någon.
man kan inte hata någon man inte känner.
ändå känner jag på mig, det är så tydligt. jag blev inte som du tänkt dig.
inte riktigt som du.
att se upp till någon. är en svår sak. det är så mycket svårare när personen är högre än träden, högre än molnen. däruppe och ser ner på dig. ser ner på dig.
pappa.

trasig.

du var så vacker när du gick bredvid mig.
ingen av oss skulle nog förstå det som snart hände.
vänner. ordet som trillade ifrån dina läppar. vänner.
ett ord så tungt att det bara fortsatte neråt.
det la sig nere vid gruskornen vid dina trasiga skor.
du vill inte såra sa du.
även fast du höll kvar mina fingrar mellan dina. tror att du kände att det tröstade.
ett plåster på såren.
dock är din hud mot min hud inte värd riktigt så mycket.
mest en känsla, som man bara nästan vill röra vid. precis som ditt trasiga hjärta.
precis som det.