ord och sånt.

(Vi kan byta demoner ifall du vill.
Ett tag eller två.
Udda skogsscener fyller våra sinnen och ljusen slocknar som ögonlock eller gardiner som stängs igen.
Om de går att öppna igen så kommer de med all sannolikhet att öppnas med ett nytt filter över sig.
En nyans mörkare kanske. En nyans grönare kanske.)

Hon var en sådan som alltid tog på sig allt hon bar var dag i precis samma ordning varje morgon för att sedan kasta av sig allt utan ordning när hon träffar han den där hon tycker om.
Han sitter i sängen och han märker att han doftar såsom hon tycker om. Han vill minnas hur hon kröp tätt intill när en vindpust förde hans doft under hennes näsa och hon tyckte sig alltid känna att hon fick lite av honom i sig, i sina lungor. Hur hans doft spred sig ifrån lungorna ut i blodet och sedan ut i fingerspetsarna. När hon kände den här (inbillade) känslan ute i fingerspetsarna så knöt hon händerna, liksom för att hålla kvar känslan så länge hon kunde. Det var hennes favoritkänsla. Fast ibland orkade hon inte knyta händerna så länge som hon önskat och då drabbades hon ofta utav en förskräcklig sorg. Hon kunde ligga sömnlös hela natten över att hon råkat släppa iväg känslan lite för tidigt; för vem vet när nästa vindpust kommer.

När han senare ligger i sin säng utan henne så hittar han ibland ett hårstrå som tillhört henne. Instinktivt för han ihop sina fingrar som en pincett och plockar upp det för att slänga ner det på golvet, fast han inbillar sig gärna att han slänger det mycket varsammare än om det vore någon annans hårstrå. Hennes hår är ju så vackert. Det har han alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka det.
(Hon tycker inte om när han har strukit sina skjortor och han tycker inte om när hon har gårdagens strumpor på fel fot.)
De båda tycker om att ligga på rygg i soffan med benen upp över kanten och huvudet nerför den motsatta för att titta upp mot taket för att sedan föreställa sig att taket är golvet och tvärtom. De två brukar skynda sig att göra detta i nya hem de besöker medan ägaren är på toaletten. De två sitter sedan och försöker se så oskyldiga ut de kan när ägaren återvänder. Det slutar oftast med att någon av dem ursäktar sig och går därifrån medan den andra redan nu börjar tänka ut sätt att reta den andra på för att den ursäktade sig så fort.
Ingen av de två vet vad de ska bli när de växer upp, fast ibland gör sådant inte så mycket när man tycker om varandra har de insett.