klockan närmar sig tre och jag börjar undra varför att det är så att de personer man tänker på mest inte tänker på en själv utan endast på andra personer som i sin tur inte tänker på dom jag tänker på heller.
en cirkel utav feltänkande skulle jag vilja säga.
där det även förekommer väldigt mycket felkyssande och felkärlek.
jag tänker på hur vi ska rätta till detta, men brännmärket på min hand får mig att tänka på dig och på london istället.
jag inser även att jag jag nog feltänker väldigt mycket.
och att slippa tänka inte borde vara något att sträva efter.
verklighetsflykt borde inte vara målet.
kanske någon dag, mellan att jag tänker på hur vackra dina fräknar är i solen och tanken på hur kalla dina fingrar ser ut att vara, så kanske jag inser att jag har börjat finnas till. lite mer på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar