varför du brände min arm med din cigarett.
tog mig till sidan.
förklarade vad livet innebär för dig och mig.
jag kommer aldrig att förstå varför.
du sa att du skulle bli någon annan.
om du bara fick hoppa.
jag sa okej. jag lät dig.
och vi vet båda två att det inte blev som vi hade trott.
att efter tvåhundra dagar ett par brustna hjärtan och några för många nätter spenderade på gatan.
så var allt precis som förut, bara med en ny hinna över sig.
ur skrubbsåren på våra knän rinner sanningen.
att vi aldrig riktigt delade samma blod.
i slutändan var det nog det som vi föll på du och jag.
att våran vision om att känna som neil armstrong.
vara där ingen annan varit.
inte var fulländad.
och jag vet inte om du tänkte på.
att jag inte ljög när jag sa att ditt hjärta var lika kallt som rymden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar