ord och sånt.

irrar runt ensam på stadens bakgator.
bestämmer mig för att skicka ett sms till dig.
som för att kolla att du lever.
det var två veckor sen nu.
höll dig i min famn, sa att jag ser fram emot vårt liv.
du var så rädd.
jag sa att du kan hålla min hand.
en midnattskyss som höll länge.
du darrade och sa,
det är rätt bra att vi har träffat varandra.
för jag trodde att jag skulle gå sönder där ett tag.

och om jag blundar riktigt hårt, nästan stänger av min kropp. så kan jag fortfarande känna huden i din nacke mot mina läppar igen. doften av vind ifrån din kappa och känslan av hopp.
du har inte svarat en timma senare och jag sätter mig ner med fötterna över kanalens vatten.
jag skriver ett nytt sms. jag spiller ut mitt hjärtas ord i det.
jag inser rätt snabbt.
att jag inte har någon att skicka det till.

du bad mig.
att aldrig låta dig gå sönder.
jag sa inget.
men jag visste att jag skulle vara för svag.
mot allt som du kämpade emot
innerst inne skyller jag allt på dig.
det var inte mitt fel att jag blev kär.
du förstår nog inte riktigt hur mycket jag ångrar att jag inte lyssnade på dig den kvällen.
hur jag fick läsa det i ditt brev en vecka senare igen.

att du alltid velat flyga ur din bur.

och jag vet rätt mycket om rätt mycket.
men hur man blir av med saknaden.
det kommer jag aldrig riktigt att förstå.