och jag förflyttar mina ord till mer påtagliga ting.
godnatt.

"är det sant att även jag kommer att dö?"

det är någonting jag inte har berättat.
att du bara är en pusselbit.


fast att bara vara en pusselbit är inte så farligt som det låter.
för det är den pusselbiten jag behöver. för att mina hundra bitar ska vara just hundra.
den där pusselbiten som man lägger allra sist. när de andra ligger på plats.
i det allrakäraste centrum. där får du plats.

och du kommer väl ihåg, när man var barn. och man inte hittade den där sista pusselbiten.
gap och skrik och uppochnervända kartonger och frustration.

tur att jag har hittat min bit.
min pusselbit.

och ibland ska man nog inte byta ut förnuftet mot nyfikenhet
att inte låta dina slanka fingrar glida längs med den papperstunna glasskivan.
lyssna på ljudet som fingrar mot papperstunna glasskivor kan göra.
och inte byta ut förnuftet,
och låta nyfikenhetens fingrar trycka hårdare och hårdare.
du kommer att ångra dig.
glasskärvor skär in rätt bra i till synes oskyldig hud.

Mörkret känns tyngre än vad skorna på fötterna gör.
Ett skavsår som gnids mot insidan, fram och tillbaka. Fortare och fortare.
Ökar farten, ena foten framför den andra. Igen och igen.
Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär, det vet de alla och de viskar redan runt hörnen.
Fan ta den här staden tänker du.
Precis som du tänkte för ett år sedan, fem år sedan och tio år sedan.
Den håller fast dig i ett järngrepp. Den behöver dig.
Och du behöver den.
Du horar för ingen, bara för staden.
För dess uttjatade klubbar och gräsplätten under tunneln vid dagiset där du låtit ditt liv passera lika fort som tågen som gick ovanför.

Regndropparna träffar dig i ansiktet som knytnävslag.
Kommer du ihåg när du gick barfota hem med ditt ex, och du somnade på hans arm?
Men nu är det iskallt, och du försöker minnas och du lyckas ibland.
Fast detaljerna är sedan länge borta, likaså han.
Fan ta den här staden viskar du återigen när du står vid elvans hållplats.
Här kände du hans läppar för första gången och du kände hur hans hjärtslag fick din tunga att klistra fast sig i din gom.
Kylan sprider sig upp mellan dina tår, uppför dina bara ben.
Hela du skakar och det verkar som om ditt minne bestämt sig för att vakna ur sin sömn.
Du går fram till bänken, använder din jackärm för att skrapa bort snön ifrån den och du väntar på att röken ifrån dina lungor ska försvinna.

"Efter alla dessa år,
har vi hittat varandra.
L och K."

Bredvid hade han karvat in vad han sa var en fågel.
Fast nu hör du inte fåglarnas sång.
Ditt huvud är bara fyllt av kvällens annalkande huvudvärk och uppbrotten.
Alla vet att du har slutat prisa honom, men du vill så gärna vrida tillbaka tiden.
För alla vill ju vara ett par. Alla du känner.

Fan ta den här staden.

släpp bekymren du har.
det är ändå ingen som bryr sig.
jag vet att du är antändbar,
och det var säg,
tre fyra veckor sedan.
som du gick upp i rök
alltsammans medan
din muntergök
till pojkvän,
bytte saliv med hon där.

explosion knaster rökridå aska.