tidningen är i min hand.
jag läser, jag är död. mördad.
flera gånger om.
skjuten av ett maskingevär.
att ingen hade sett, att massa hade hört.
och som i en film, hade jag kämpat med att få ur mig de sista orden.
att jag älskar någon, att aldrig glömma det.

jag lägger ifrån mig tidningen. och känner på mitt bröst. funderar på varför jag skulle vara död.
jag andas och mitt hjärta slår i takt till att jag stampar med foten i köksgolvet.
jag kan tänka och jag tänker på att jag har i vilket fall levt ett väldigt fint liv.
jag läser tidningen igen.
tar upp min mobiltelefon. inga nya meddelanden.
(passar på att skicka ett till hela min kontaktlista, jag må vara död men glöm mig ej för det.)
datorn. inga nya mail.
brevinkastet. inga nya brev.
jag måste vara död. finns ingen annan förklaring.

undrar om det gjorde ont? fylld av bly. min tunga kropp som slår mot marken.
undrar om mitt svarta blod träffade någon? svartfläckiga kläder som måste tvättas.
undrar varför det står i tidningen? jag var ingen och ingen kommer att närvara när jag sänks i marken.

Jag kryssar över mina ögon på fotot de har av mig i tidningen.
liksom för att visa, han här killen är död. på riktigt.

spelar inte så stor roll vem det var. det skulle väl hända förr eller senare.
jag skriver i tidningen.
så att det kan läsas,
"Han var jagad för sjuhundra brott han inte begått och minst lika många han har begått. Han sköt presidenten och slog ner alla bovar.

Ps. Han kunde även dela med sig av sitt hjärta. Små bitar som kunde sparas i fickor och dylikt. Bara så att ni vet. Han är död men glöm ej honom."

Vi springer. Tänder eld på alla små förorter som det skrivs om i tidningarna.
Akta dig för eldens klor.
De små fjunen på dina fingrar och tår har förvandlats till korkskruvar och jag håller om dig i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård.

Doften av ditt hår är det bästa jag vet och därför gav jag dig en mössa och bad dig att ha den.
Försvinner håret försvinner jag. Doften är lika med jag.

Vi ställer bensindunkarna utanför kyrkans västra sida och går in och sätter oss på bänken längst bak, längst bort från sanningen och livets mening.
En människosilhuett pryder väggen längst fram.
Inte med en gloria av törnar. En prästsilhuett.
Han vänder sig sakta om och jag ger dig en fickkniv med blått handtag.
"Ifall att."

Det verkar inte som att han ser oss, hans blick är fäst på de stora cirkulära glasen i det runda taket och hans händer är knutna framför honom. Han går ner från podiet där han stod och fortsätter ner i gången. Sakta, beslutsamma steg men fortfarande med blicken fäst i taket.
Vi tittar båda upp. Ingenting. Bara tak.
Han närmar sig och en svag rökdoft söker sig uppför min ena näsborre.

"Jag visste det" tänker jag och fäller ihop min röda fickkniv.
Du tittar på mig frågande och jag nickar tröstande.

Prästens fötter exploderar plötsligt i ett eldmoln och börjar brinna. Elden sprider sig uppför hans högra ben och fortsätter upp till hans överkropp.
Hans rock brinner vackert.
Han tar ingen skada utav elden, den existerar bara som en mantel. Som en dräkt.
Gången är snart slut och nu börjar han sakta att försvinna. Elden förvandlar hans materia till stoft.
För varje steg prästen tar försvinner lite av honom.
Ett steg, benet.
Ett steg till, öronen.

När prästen är precis bredvid oss är han borta. Du drar bort händerna från ditt ansikte och jag drar av dig mössan.
Lutar mig framåt och doften gör mig lugn.
Som en varulv som behöver människokött.
Jag skrattar lite för mig själv och blottar mina tänder som en varg och försöker åstadkomma ett skräckinjagande ylande.
Du vänder dig mot mig och rynkar ögonbrynen åt mig.
"Ska vi gå?" frågar jag.
Får ett långsamt nickande som svar och jag tar tillbaka kniven och för in min hand i din där kniven legat.

Vi går ut. Glömmer av bensindunkarna och vi sätter oss på kyrkans mur. Glömmer av rätt så mycket och somnar tillslut precis innan solens strålar börjar leka med våra ögonlock igen och försöker slita upp dom.

Folk frågar alltid vad det är för märke jag har i pannan.
Ovanför högra ögonbrynet, ungefär två centimeter upp.
Ett jack.
Som förnyas varje dag.

Varje dag måste jag göra en volt för dig. Jag ställer undan möblerna, ut i kanterna på rummet.
Jag kavlar upp ärmarna på tröjan och jag skakar mina händer, sådär som de gör i film.

Böjer mig ner innan jag trycker mig uppåt. Men det är inte lika mycket som att jag trycker mig uppåt som att det är jag som trycker marken neråt.
Jag rör mig i ultrarapid och luften cirkulerar runt mina öron.
Rummet förvrängs och dras ut i långa skuggor.
Det är nu det händer. Varje gång.
Så lyckas jag inte riktigt.
Mina fötter slår i marken, viker sig och jag vinglar till. Försöker återfå balansen och försöker greppa tag i materiella ting att stödja mig mot. Jag trampar på min egen fot och faller, slår i armbågen i soffan och min panna möter soffbordets trubbiga kant.

Det är som att det bruna soffbordet säger, "fan. gör inte volter här." och slår till mig. Som för att väcka mig ur min fantasi.
Fast fantasin återkommer varje dag.
Jacket förnyas varje dag.