hundratals mil emellan oss.
hjärtvågorna ifrån ditt inre.
slår in i mitt.
sätter igång en reaktion.
platsen bredvid mig känns genast tom.
mina läppar känns som två stycken för få.
skrivet i sand.
vi klarar av allt, tillsammans.
vi klarar av oss själva.
håll dig fast vid mina nyckelben.
så försvinner du aldrig mer.
inte ens in i dig själv.

jag vill att du ska tycka om mig.
för det är ju faktiskt så,
att jag vill ge dig hela världen.

bara vi två har ett sätt
kommunicerar via bröstets inre
delar på vårt hjärta varje dag
rösterna som rör vid varandra
din allt för kalla kropp mot min hud
jesus har skickat ett sändebud
"allt är på sanning"
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än


svart ingenting kring oss i rymden
det är vårt enda sätt
flyger förbi meteoriter
bosätter oss på satelliter
vi använder dina vingar
fjädrar är våra spår
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än

missad tunnelbana varje kväll
dina läppar når mitt hjärta
så djupt inuti min frusna kropp
sparar dig i mina lungor
lover, kyss mig nu
kyss mig där axel blir till hals
kan jag släppa nu
släpp inte än släpp inte än

Han ha(ta)r staden omkring sig och borstar bort kall nyfallen snö ifrån sina axlar.
Går med raska steg, önskar att hon skulle dyka upp bakom nästa huskrök men sånt händer bara på film tänker han.
Knyter händerna inuti handskarna inuti fickorna. Nästa gång de ses ska han berätta för henne om hur hon är orsaken till att han finns. Att han är byggd för att spendera tid med henne. Tillsatt på denna jord för att hålla henne i sin famn och vara hennes skydd hennes hem. Om hur han egentligen inte ens har existerat före deras tid. Bara ett skal med en livslåga som brann svagt innan hon ökade bränsleflödet.
Han ska berätta om att hans läppar och händer är skapade efter millimeterexakta mått. Mått mätta från hennes läppar och händer, så att deras läppar och händer ska passa bättre än någon annans läppar och händer tillsammans.

Fortsätter att gå, snart hemma i ett hem som snart inte kallas för hem.
En liten bit utav henne har fastnat i hans bröst. Precis innanför bröstkorgen.
Blundar han känner han det, ungefär som en mjuk klapp på insidan.
Ibland visar hans undermedvetna bilder för hans medvetande och det river till utav saknad. Som att hennes lilla bits vilja att inte vilja bli bortglömd gör sig påmind.
Han accepterar det, för han är ju skapad efter hennes mått trots allt.

hon säger, "jag ser dig vandra över kullen varje torsdag."
vänder mig om svarar, "ditt ansikte är nytt för mig."
hon blir generad utav mitt svar och flackar med blicken innan hon fäster den i mina ögon fast kanske inte riktigt mina ögon utan en punkt mellan dom och säger, "första gången du vandrade var för sju veckor sen. varför?"
en obehaglig rädsla sprider sig i min kropp som om jag vore under ständig bevakning utav henne varje sekund varje minut och hennes sätt att fråga var ett sådant sätt så att man absolut inte kunde tala osanning "har du besökt den andra sidan?"
hon verkade inte förstå poängen med min fråga och hennes ögonbryn rynkade sig ungefär så som de brukar göra efter ett helt liv med samma panna och ögonbryn "jag har hört talas om det."
hennes svar fick den obehagliga känslan att släppa ungefär som att hon kanske var en människa trots allt och trots sitt utseende och sina ödlelika händer och jag sa "om du vill, följ med någon dag. jag kan visa dig runt."
rynkorna mellan hennes ögonbryn smälte samman med resten utav hennes ansikte och jag märker att hennes ansikte inte är täckt utav mänsklig hud utan fjäll.

någonstans mellan det grå huset och de första två metrarna innan kullen börjar att stiga uppåt följande torsdag kom jag att undra ifall jag verkligen träffade ödlekvinnan.


tre torsdagar senare på väg nerför kullen hör jag fotsteg bakom mig fast inte riktigt fotsteg skapade av en mänsklig fot och jag vet direkt att det är hon så jag frågar, "har du en anledning?"
hon drog med sina klor längs sin kind och det rispade lite hårdare för varje fjäll hon snuddade vid hon tittade på mig med en genomträngande blick ungefär som att hon sökte svaret på min fråga inuti mig hon finner inget vi är tysta ett tag innan hon sträcker ut sin tunga drar in den och smakar på luften och säger, "nej. ingen konkret. gjorde det något? du har ju faktiskt vandrat varje vecka sedan dess."
en känsla utav trygghet av att någon faktiskt lägger tid på mig varje vecka och hon ser mig vandra hon tänker på mig alltså minst en gång i veckan och det är ju rätt ovant och jag försöker låta stark när jag säger, "jag vandrar ju varje vecka, med eller utan sällskap. om du hade mött mig hade jag vandrat, nu gjorde du det inte och jag vandrade likaså"
jag ser att mitt svar var oväntat och det är lite som att det börjar ryka ifrån hennes rygg ungefär som att hon brinner upp här och nu men hon gör inte det utan svarar lågmält "jag förstår. vill du berätta om din vandring nästa torsdag? jag har alltid tyckt att du verkar vara fylld utav glädje när du återvänder."
och när hon säger det spricker något inuti mig och jag kan inte stoppa det väller ut bland mina inälvor kanske är det mitt hjärta blodet som rinner utanför artärerna och trycker mot huden vill komma ut och jag hinner inte tänka på vad det är innan det får allting att bli kallt och snart är allting svart.