fredag 25 juni 2010

han var en sådan som alltid passade på att gråta när de andra tryckte ner hans huvud sjutton centimeter under det halvsmutsiga vattnets yta.
en sådan som byggde bo i träd.
inte för att det var spännande att vara högt upp. inte för att leka apa.
utan mest för att de andra inte orkade klättra ända upp.
han var en sådan som gjorde allt han gjorde som en kontring mot de andra.
en sådan som aldrig riktigt levde själv.
fast han märkte aldrig detta.
han var upptagen. hela tiden.
med att tänka steget före.
planera i tid.
flytta sitt bo längre upp i trädet i takt med att de andras stenkastarstyrka växte.

101.

det är som att jag krossas femhundragånger i sekunden.
som att det aldrig fanns någon manual till just mig, men till precis alla andra.
när jag gick hemifrån tisdagar årskurs sex så samlades alla andra i hemlighet.
och lärde sig, läste igenom sin manual.
jag undrade alltid varför gatorna var tomma klockan fjorton till sexton.
och jag fick aldrig mitt svar.
men så hade jag ingen manual heller.
det stod säkert i den.

lördag 12 juni 2010

du passade bra just för det där just då.
och nu känns det mesta urvattnat.
kontakten sker via mail och att gråta varje kväll utan att riktigt gråta börjar bli en vardagssyssla.
allt känns så mycket svårare.
sen sjukdomen bröt ut.
att han lite om dagen förvandlas till sten.
han skriver några bokstäver för mycket vid varje ord.
hans fingrar har smält samman till en.

han har slagit ut vita tandrader av misstag.
han har förstört konstverk och ryggrader.

och det känns lite svårare att älska honom.
trots att hans hjärta fortfarande är mänskligt.

om tiden hade varit för hundra år sedan hade han varit världstjärna,
nu är han mest din deformerade inre plåga.
och du tar inte med honom på tillställningar,
för det är så pinsamt när han välter ut sitt glas.
och han får inte ens krama om dig när du kommer hem.
för han bröt ett revben en gång.

stenmannen din kärlek och din plåga.