hur känns det nu, egentligen.
när spärrarna är försvunna.
dammen har brustit.
och vintern är inte lika kall som den borde vara.
vi bränner våra armar mot ljuset.
var ärlig mot mig, hur känns det nu?
du doftar så gott överallt.
och jag börjar vänja mig.
vid den där söta dova doften.
som är du.
jag är mig själv nu.
och jag har fått det viskat till mig.
att du tycker att jag är bra.
orytmiska fjärilslag i min bröstkorg.
som ekar ut mot badrumsväggarna.
jag vågar inte känna efter.
inte riktigt än.
du säger.
att det där var det finaste jag någonsin aldrig sagt.
och jag som alltid har något att säga.
är mållös inför dig.
du tittar på mig på ett sådant sätt som man läser om.
i böcker man tar pauser ifrån.
du förstår precis vad jag menar.
du säger att du har gjort precis som jag.
när du var ung och dum.
precis som jag.
nu är vi unga och antagligen lika dumma fast det gör väl ändå inte så mycket när våra läppar passar så bra mot varandra.

klockan närmar sig tre och jag börjar undra varför att det är så att de personer man tänker på mest inte tänker på en själv utan endast på andra personer som i sin tur inte tänker på dom jag tänker på heller.
en cirkel utav feltänkande skulle jag vilja säga.
där det även förekommer väldigt mycket felkyssande och felkärlek.
jag tänker på hur vi ska rätta till detta, men brännmärket på min hand får mig att tänka på dig och på london istället.
jag inser även att jag jag nog feltänker väldigt mycket.
och att slippa tänka inte borde vara något att sträva efter.
verklighetsflykt borde inte vara målet.
kanske någon dag, mellan att jag tänker på hur vackra dina fräknar är i solen och tanken på hur kalla dina fingrar ser ut att vara, så kanske jag inser att jag har börjat finnas till. lite mer på riktigt.

någon dag kommer vi att bli de som vi pratar om.
de som lever på taken.
som ibland råkar springa så fort att höstlöven som hamnat på taket blåser ner till gatan.
tills dess får vi nöja oss med att gråta på konserter innan konserten har börjat, att inte kunna steka runda pannkakor eller kunna komma ihåg om det är lingon eller körsbärssylt som vi tycker om.
jag får nöja mig med att du är mycket bättre på att sminka ditt högra öga än ditt vänstra och du får nöja dig med att jag inte kan vara längre bort än två meter ifrån dig utan att gå sönder.

din hals doftar så gott.
den får mig att tänka på när jag var yngre.
när jag inte visste vem jag skulle bli.
när jag inte visste så himla mycket överhuvudtaget.
och kanske någon dag så kan vi dansa tillsammans till gbgmusik igen.
och kanske någon dag så berättar vi allt för varandra.
vi har inte pratat på ett tag nu.
jag är inte säker på att jag kommer ihåg din röst längre.
jag vill veta hur din tandborstarrutin är.
hur du ser ut när du vaknar och höstsolen bländar dig.
jag vill veta hur mycket smör du har på dina smörgåsar.
hur du ser ut när du inte vet vad du ska säga.

för jag vet inte så himla mycket om dig överhuvudtaget.

jag vill citera håkantexter tills du faller för mig.
dina ögon som ser på mig med en blick som får det att brinna till inuti mitt bröst.
det är kväll.
mina linser börjar bli torra nu och likaså dina vackra läppar.
jag kommer aldrig att förstå vart du vill föra oss.
vi jämför märken på våra armar. din hud känns som om det vore min egen.
kan vi inte ha det såhär för alltid tänker jag.
det kommer att alltid att finnas ett du & ett jag men jag vet inte hur länge det kommer att finnas ett vi.
jag ser hon som påminner dig och jag minns hur fint det känns att krama dig samtidigt som du skrattar.
skrattet som klingar likt vackra glas.
när vi sitter på trädgrinden runt huset några dagar senare.
så är jag inte längre säker på någonting alls.
och vi har bara träffats några gånger men jag kommer ihåg så mycket med dig så väl och jag hoppas att du kommer ihåg mycket med mig.
du kysser mina fingrar och mitt hjärta slår lätta fjärilsslag.
jag kysser din kind och ingenting spelar så stor roll längre.