FREAK ART FREAK ART FREAK ART

(Vi kan byta demoner ifall du vill.
Ett tag eller två.
Udda skogsscener fyller våra sinnen och ljusen slocknar som ögonlock eller gardiner som stängs igen.
Om de går att öppna igen så kommer de med all sannolikhet att öppnas med ett nytt filter över sig.
En nyans mörkare kanske. En nyans grönare kanske.)

Hon var en sådan som alltid tog på sig allt hon bar var dag i precis samma ordning varje morgon för att sedan kasta av sig allt utan ordning när hon träffar han den där hon tycker om.
Han sitter i sängen och han märker att han doftar såsom hon tycker om. Han vill minnas hur hon kröp tätt intill när en vindpust förde hans doft under hennes näsa och hon tyckte sig alltid känna att hon fick lite av honom i sig, i sina lungor. Hur hans doft spred sig ifrån lungorna ut i blodet och sedan ut i fingerspetsarna. När hon kände den här (inbillade) känslan ute i fingerspetsarna så knöt hon händerna, liksom för att hålla kvar känslan så länge hon kunde. Det var hennes favoritkänsla. Fast ibland orkade hon inte knyta händerna så länge som hon önskat och då drabbades hon ofta utav en förskräcklig sorg. Hon kunde ligga sömnlös hela natten över att hon råkat släppa iväg känslan lite för tidigt; för vem vet när nästa vindpust kommer.

När han senare ligger i sin säng utan henne så hittar han ibland ett hårstrå som tillhört henne. Instinktivt för han ihop sina fingrar som en pincett och plockar upp det för att slänga ner det på golvet, fast han inbillar sig gärna att han slänger det mycket varsammare än om det vore någon annans hårstrå. Hennes hår är ju så vackert. Det har han alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka det.
(Hon tycker inte om när han har strukit sina skjortor och han tycker inte om när hon har gårdagens strumpor på fel fot.)
De båda tycker om att ligga på rygg i soffan med benen upp över kanten och huvudet nerför den motsatta för att titta upp mot taket för att sedan föreställa sig att taket är golvet och tvärtom. De två brukar skynda sig att göra detta i nya hem de besöker medan ägaren är på toaletten. De två sitter sedan och försöker se så oskyldiga ut de kan när ägaren återvänder. Det slutar oftast med att någon av dem ursäktar sig och går därifrån medan den andra redan nu börjar tänka ut sätt att reta den andra på för att den ursäktade sig så fort.
Ingen av de två vet vad de ska bli när de växer upp, fast ibland gör sådant inte så mycket när man tycker om varandra har de insett.

Gå aldrig för långt. (bort ifrån mig.)

går förbi stängda affärer, stängda frisörsalonger, stängda fik, stängda klädaffärer, stängda kiosker, stängda biografer, stängda danslokaler, stängda kemtvättar, stängda korvstånd.
stängt för renovering.
när kommer renoveringen att vara färdig?
när kommer renoveringen att börja?
staden har mist sitt hjärta och har endast sig själv att skylla.

väntar på nästan hundra år gammal film och katten spinner så tyst så tyst bredvid mig.

Ibland, när jag inte har talat eller använt min röst på hela dagen.
Så känns det som att jag glömmer av min röst, som att den har försvunnit. Jag har svårt att föreställa mig hur den låter.
Då får jag för mig att det endast handlar om tur att min röst låter likadan varje gång jag använder den.
Som att varje gång jag öppnar munnen så drar mina stämband i ett lottohjul och endast på grund av min otroliga tur så lyckas jag få samma röst varje gång jag ska prata.

Vi står utanför tobaksbutiken där jag bor.
Du har på dig mina kläder och min jacka slutar precis ovanför dina knän.
Jag märker att dina knän skakar och frågar om du vill ha en kram.
Du svarar att nej, jag vill inte ha en kram för jag blir kär så lätt.

En armlängds avstånd mellan oss och jag röker cigaretten omtänksamt- jag vill att du ska tycka att jag är snygg när jag gör det. Kanske faller du för mig då.
Du kastar din cigarett på marken och tar genast upp en ny. Mina fingrar plockar snabbt upp tändaren ur min ficka och jag tänder cigaretten åt dig gentlemannamässigt. Kanske faller du för mig då.
Kylan i luften får din näsa att bli lite röd och jag kysser mina fingrar och placerar dom på din nästipp. Kanske faller du för mig då.

Känslan utav obeskrivligt välbehag sköljer över mig och jag välkomnar den.
men.
varför är du inte här bredvid mig du har ju så vackra ögon du säger att dom är för små men nej nej nej nästan tvärtom de är så stora och djupa att ibland tror jag att jag ska drunkna nej det är för klyschigt kanske mer ramla ner i dom som om de vore två djupa brunnar för oj vilken blick du har när du ser på mig sådär som du brukar se på mig det där sättet som får mig att tänka att jag kanske trots allt är lite fin i dina ögon och det är ju de enda ögonen som man vill vara fin i puss puss puss snart reser vi utomlands och pussas där fast just nu önskar jag mest att du vore här för jag tror att jag har fastnat lite för dig.

Jag sitter på kusten när jag skriver detta.
Fingrar på mitt sår på mitt knä som jag lyckades få igår när jag sprang efter min hund som hade fått syn på vad jag tror var en hare, jag såg den inte så väl. Det påminner lite till formen om de där små paprikorna som vi har funnit inuti de stora paprikorna vi köpt.
Det blåste upp till storm igår kväll. Hade jag inte skadat knät så hade jag varit ute på havet som vanligt.
Sju man föll överbord igår.
Jag kände de alla och känslan av att jag inte kommer att träffa dem igen är för svår att hantera just nu. Så jag skriver detta korta brev till dig endast för att jag vill ha ett brev ifrån dig som kan få mig att tänka på annat. Jag ber om ursäkt ifall du tar illa vid, men jag har faktiskt ingen annan att skriva till.

(varje dag håller jag tummarna för att mina demoner inte ska bli dina demoner.)

varje kväll spenderas med att tänka ut något som jag kan tänka på.

det verkar inte som att jag kan skriva när du inte är i samma stad som mig.

du är den som har kommit närmast.
jag är så svag för allt du säger.
alla små ord som lämnar dina läppar.
för varje ord som trillar ut.
som kommer ifrån ditt inre.
så vill jag kyssa dig mer.
intagande som du själv skulle säga.
ljusens lågor skimrar så vackert mot dina ansiktsdrag.
fast det är nog mer så,
att dina vackra ansiktsdrag skimrar så vackert i ljusens lågor.

överallt där jag går så leder de blinda de blinda.
hur denna stad ska överleva har jag ingen aning om.
på något sätt hoppas jag att den upphör att existera de stunder jag inte befinner mig i den.
eller att den kanske står i lågor, för att sedan släckas när jag återvänder.
löven har dött och de känslor jag en gång hade likaså.
nu påminner staden mest om hiroshima.
fotsteg som ekar ut i skymningsljuset som nu ljudlöst har smygit sig fram.
det bränns i hjärtat.
minnen brinner upp, blir till aska och försvinner.

fastän jag har sagt att jag är rätt van att ha det tungt så känner jag mig fjäderlätt när jag går bredvid dig.
du behöver inte säga att du tycker om mig.
bara du är så nära mig som du kan.
så kommer tiden att fortsätta att le mot oss.