tidningarna verkar så säkra nu.
det är du som har gjort det.
läser det upprepade gånger.
kan inte riktigt förstå varje ord som står.
fast något säger mig att detta inte är på riktigt.
att någonstans sitter henrik, 27 år nyss fyllda och frilansande journalist och hittar på nästa artikel,
som för att sätta spiken i kistan.
få dig insatt i fyrtiofyra år.
jag märker nästan direkt, att det är som att han inte riktigt bryr sig om dig.
om dina kunskaper.
du är inte ordinär, utan mer från en annan atmosfär.
att du i tron, om att vara en identisk klon,
av guds hand, inte kunde lägga band,
på dina händer, och anlade bränder.

jag minns när vi var yngre.
hur du ringde ifrån fjärran.
jag kände en press på att vara intressant.
för det kostade flera kronor i minuten.
hur du sa, bry dig inte om pengar,
för du har inget pris.
hur du sa, att jag har varit din kokong.

när vi hade växt upp.
vi träffades utav en slump.
utanför stället där din pappa jobbade.
och vi älskade.
nästa morgon försökte jag hålla mig kvar vid din kropp.
jag minns hur solen sken in genom fönstret mellan dina smala knän och ner på det ljusbruna trägolvet när du gick därifrån.
jag vänder mig om och känner din starka lukt i mina lakan.
en söt doft som inte var från någon parfym.
minns hur jag åkte till ikea redan nästa dag och köpte nya.
hur jag inte riktigt kunde andas när jag var hemma på eftermiddagen.
hur jag tänkte att jag kanske får leva såhär hela mitt liv.
det var inte mitt fel att det blev som det blev. jag blev bländad av dina tvåhundra plus.
jag såg inte saker i samma ljus efter dig.
och när stockholm stänger så inser jag att jag har hatat mig själv för den jag var för länge nu.

en kort och sorgsen tid.
januarimorgon och du längtade redan efter sveriges regniga sommar.
hur regndropparna aldrig trängde in i hans skägg.
att bryta upp ett liv, flytta till tyskland kändes inte så avlägset.
det dröjde inte länge förrän du hade träffat en ny.
tyskland försvann och allt du någonsin kämpat för likaså.
en 1999 års själ brinner inte länge.
likt en fågel, späd och blyg.
likt en värsting, sådär jobbigt dryg.
passade ni inte ihop som ni önskat.
åskan utanför slår lika hårt som ditt hjärta.
han smsar och säger, det går inte att älska mig.
att hans skägg var gjort av plast och hans kropp av titan.
en inlärd personlighet som kunde sätta själar i brand.

kommer på mig själv med att önska att du hade gått din väg.
att vinden i ditt hjärta fått dig att sväva iväg.
att vattnet i ditt sinne fått dig att rinna samman med floden nedanför ditt hus.
du viskar igenom dina stängda läppar.
i detta ödsliga landskap överlever ingen.
endast ekot från polishästarnas hovar.

att följa efter hästarnas spår blir en plikt.
och vi finner inget mer än fler spår.
du vet vad jag är, fast du kan inte förstå det.
och att jag inte kan förstå hur du inte kan göra det.
det var nog det som fick mig att aldrig viska något tillbaka den där kvällen.

vi kanske ser ensamma ut på avstånd.
bär skylten ovanför oss likt ett plåster.

"bury their paws in the stone.
make for my heart as their home."

irrar runt ensam på stadens bakgator.
bestämmer mig för att skicka ett sms till dig.
som för att kolla att du lever.
det var två veckor sen nu.
höll dig i min famn, sa att jag ser fram emot vårt liv.
du var så rädd.
jag sa att du kan hålla min hand.
en midnattskyss som höll länge.
du darrade och sa,
det är rätt bra att vi har träffat varandra.
för jag trodde att jag skulle gå sönder där ett tag.

och om jag blundar riktigt hårt, nästan stänger av min kropp. så kan jag fortfarande känna huden i din nacke mot mina läppar igen. doften av vind ifrån din kappa och känslan av hopp.
du har inte svarat en timma senare och jag sätter mig ner med fötterna över kanalens vatten.
jag skriver ett nytt sms. jag spiller ut mitt hjärtas ord i det.
jag inser rätt snabbt.
att jag inte har någon att skicka det till.

du bad mig.
att aldrig låta dig gå sönder.
jag sa inget.
men jag visste att jag skulle vara för svag.
mot allt som du kämpade emot
innerst inne skyller jag allt på dig.
det var inte mitt fel att jag blev kär.
du förstår nog inte riktigt hur mycket jag ångrar att jag inte lyssnade på dig den kvällen.
hur jag fick läsa det i ditt brev en vecka senare igen.

att du alltid velat flyga ur din bur.

och jag vet rätt mycket om rätt mycket.
men hur man blir av med saknaden.
det kommer jag aldrig riktigt att förstå.

varje dag var den samma sa du.
att i vilket land du än var i.
var ensamheten den samma.
hur du märkte att den var obotlig.
varje dag var en ny lögn.
varje vecka en ny man och du drömde dig bort.
drömde dig tillbaka till länder du varit i.
och jag förstod aldrig.
hur det där gick ihop.
för du ville ju alltid därifrån.
det var mycket jag inte förstod nu i efterhand.
du sa att du tänkte på mig.
att jag var allt du behövde.
allt du någonsin drömt om och inte ens visste om att du ville ha.
jag önskar att någon hade talat om för mig.
om hur du var en sådan som tappade bort det hon älskade.
jag önskar att du hade talat om för mig.
om hur du var en sådan som bara älskade sig själv.
fast jag visste väl att vi var dömda redan från början.
att jag inte gjorde något åt oss var väl felet.
när jag fick frågan, ifall jag kunde dö för dig.
så blev jag tyst.
och jag tror att det räckte som svar för båda oss två.
han sänkte pistolen ifrån min panna.
sa att jag fick leva.
om jag kunde.
när jag nu hade vetskapen om vad jag hade svarat.

Om världen bara hade varit så enkel,
så hade jag bett dig att le varje sekund utav dagen,
endast för att ditt leende är så vackert.

jag har aldrig riktigt förstått.
varför du brände min arm med din cigarett.
tog mig till sidan.
förklarade vad livet innebär för dig och mig.
jag kommer aldrig att förstå varför.
du sa att du skulle bli någon annan.
om du bara fick hoppa.
jag sa okej. jag lät dig.
och vi vet båda två att det inte blev som vi hade trott.
att efter tvåhundra dagar ett par brustna hjärtan och några för många nätter spenderade på gatan.
så var allt precis som förut, bara med en ny hinna över sig.
ur skrubbsåren på våra knän rinner sanningen.
att vi aldrig riktigt delade samma blod.
i slutändan var det nog det som vi föll på du och jag.
att våran vision om att känna som neil armstrong.
vara där ingen annan varit.
inte var fulländad.
och jag vet inte om du tänkte på.
att jag inte ljög när jag sa att ditt hjärta var lika kallt som rymden.

när du säger åt mig att inte springa mer.
vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
för jag tror inte att du vet.
att det är ungefär allt jag kan.

min kropp är ett minne från en svunnen tid.
när jag ser på mina fötter är det inte riktigt mina fötter.
inte riktigt min kropp.
hur någon annans minne av detta är bra.
kanske bortglömt.
hur mitt eget aldrig försvinner.
du lät mig äta hur mycket chokladglass jag ville.
om jag sa hur mycket jag älskade dig.
mycket mycket mycket.
du sa att en bit av dig fattades.
och jag kommer ihåg att jag natten du försvann undrade om du hittade den i graham correctional center.

två.

solens strålar fick mig att slumra till.
och när jag vaknade kände jag mig sådär dåsig.
som man bara gör när man sovit i solen.
jag satte mig upp på huven.
du var inte här.
vänder mig om.
du är inte i bilen.
jag hoppar ner på marken och landar precis bredvid dina fotspår.
sträcker på mig innan jag likt en hund försöker spåra upp dig.

jag fastnar med foten i en gren.
böjer mig ner och drar loss den.
min blick höjs och jag ser en äng framför mig.
i mitten ser jag dig ligga och jag ler för mig själv.
en rätt fin känsla sprider sig i min mage och jag börjar gå mot dig.
du ser ut att sova och en fjäril flyger fram och luktar på dig.
den har mörkbruna vingar och försvinner nästan när den flyger över ditt hår.
jag smyger med lätta steg mot dig.
noga med att inte väcka dig.
jag drar med fingrarna över det höga gräset innan jag lägger mig raklång bredvid dig.
och just då i mitt huvud så fick jag tiden att stanna och från och med då så delade vi ett liv på den här ängen.

ett.

vi delade en cigarett lutade mot en motorhuv.
jag visste inte så mycket om dig just då.
fast vi delade en natt i baksätet.
du somnade ovanpå mig och jag visste inte så mycket om dig morgonen där på heller.
vi satt på huven lutade mot framrutan och delade en soluppgång.
solens strålar lös upp dina ljusbruna fräknar.
du skrev något i luften framför dig.
drog ditt finger i alla möjliga mönster.
"jag har nog aldrig ritat såhär fint."
"du är rätt koko. vet du det?"
"är det inte därför du gillar mig?"
"det kanske det är."
jag sträckte ut mig längs med bilens framsida och du la dig mot min mage.
och just då i mitt huvud så fick jag tiden att stanna och från och med då så delade vi ett liv på i runt över under den här bilen.