du är en förlorare min vän.
fast det är helt ok.
för jag vet om kvinnor som faller för förlorare.
ungefär som något som inte riktigt funkar.
du lagar det.
och det faller isär.
att du inte riktigt klarar av det här.
att du inte riktigt klarar av något nu för tiden.
hennes röst och små ord får dig att bryta ihop.
tvivla på din tro och sticka sprutor i artärer.
och de försöker trösta, det var ju bara en gång.
vad spelar det för roll.
det var ju inte som att ni kände varandra, på riktigt.
att ditt hårda fall var ett utmärkt skådespel och en ytterst hårfin balans på en lina mellan glädje och sorg.
när hon sa att hon också föll hårt.
vännernas ord påverkade dig till den grad att du inte lyssnade på hennes.
och nu sägs det att hon aldrig reser sig igen.
tanken skrämmer dig och du vankar av och fram i en korridor som borde renoverats för alltför länge sedan.
varför bryr du dig?
det var ju inte som att ni var menade för varandra.

niga buga och bocka för en dag ska ni bli era föräldrars ouppfyllda dröm.
deras samtalsämne på brunchen och deras prydnad på väggen.
en samhällstrofé utan dess like och ni bugar niger och bockar på befallning.
lär medan ni är unga och lek innan ni blir gamla.
för på hemmen dansar ingen.


avdelningarna 5-8 är fyllda av små ballerinor.

likt en seriös ton i ett orgeldrama.
dansandes över is hårt som betong.
kanske ni aldrig ses igen.
hans hår luktar sensommar och du släpper aldrig taget frivilligt som så många gånger förr.
fiolsträngar som spelas och ni svävar över ytan i en vals.
och ni luktar kärlek.
hans grova hand runt din. den får dig att känna dig så liten.
du halkar och han böjer sig snabbt ner och erbjuder sin hand.
nickar djupt och tar av sig hatten.
solljuset lyser upp hans stiliga drag och du undrar ifall du sett någonsin sett något vackrare.
din hand i hans och ni fortsätter att dansa.
stora virvlar små steg stora steg bugningar små snurr små virvlar.
han lägger sina händer runt din midja, precis där du älskar att bli berörd och han pekar mot himlen.
talar om för dig hur vacker den och du är.
dina kinder blir rosiga och du fnittrar dovt.
likt en saga tänker du och du tänker dig att han instämmer när han ser på dig.
som ingen annan någonsin gjort förut.

min morfar brukade berätta om en man.

han spenderade ett år i indien.
upptäckte det som kallas religion. han märkte att ensamheten och kylan är densamma som i sverige.
att en trasig själ hemma är densamma som en trasig själ utomlands.
och han återvände hem.
tillställning och banderoller med välkomnande ord.
och det sägs att de flesta blev besvikna.
på att han var precis som innan.
att indien inte lyckades förändra den han var.
en tjugoett årig ensamvarg som ingen kunde komma nära.
och han förstörde alla som försökte.
han säger ibland.
att han aldrig kommer bli sig lik sedan han var där i indien.

han klappar sin dalmatin mjukt ovanpå huvudet.
som så många gånger förr.
cigaretten klibbar sig fast mot hans läppar.
rökdimman försvinner inte riktigt.
fri två tre gånger om året.
och 362-363 dagar om året består av väntan.
det har pågått i sjutton år nu.
1959 var första gången och det är andra tider nu fast ändå samma dag.
demonstranterna gapar och händer klappas nedanför på gatan men han står kvar på sin balkong över stadens aveny.
klockan är ställd. han är borta i fem minuter.
fem minuter som räcker flera år.
det närmar sig nu och vinden ökar i hastighet.
hans hår dras med i vinden och han blundar. tiden går lite snabbare då.
och med ens ökar vindens meter i sekunden runt honom och det brusar i hans öron när han faller från våning sju.
och han öppnar ögonen. tiden går långsammare än någonsin.
han faller inte lika mycket som han svävar.
farten gör att hans syn suddas ut och allt blir svart.
fem minuter går utan en smäll och han är tillbaka på sin balkong.
svetten börjar pärla sig ovanför ögonbrynen och han torkar av den med baksidan av handen medan han tittar ner.
protestanterna har slutat protestera och står vända åt andra hållet, mot balkongen och honom.
de tittar på en manskropp som ligger på asfalten, deformerad i en pöl av blod.
blickar från kroppen till lägenheten till kroppen till honom där han står på balkongen.
en mur är inte längre bara en bro på högkant utan endast ett oviktigt hinder mellan honom och folkhopen nedanför.
tankarna krockar i tvåhundra kilometer i timmen i hans huvud och svetten börjar rinna.
och innan någon vet ordet av är det två manskroppar som ligger deformerade på asfalten.

asfalten 1976.

tillsammans är vi samma svar på samma fråga.
det finns ett fotografi. som hittades på en vind.
som blev världskänt. skriverier. om vem det föreställde.
jag tror att det bara var jag som visste.
dold identitet och isolerad för omvärlden räcker långt.
fast jag vet.
och jag behåller din hemlighet.
för den känns mer värdefull då.
och ibland så skickar jag in brev till tidningarna.
konspirationsteorier och städer brinner.
("Burn Paris.")

och jag har ditt namn på en docka. polerad hy och kritvita ögon.
stöldgods från en räd.
jag var isolerad en gång, har jag berättat det?
klipper ut varje artikel om oss. mitt collage är tre gånger tre meter nu och mitt golv räcker inte till.
kryper uppför väggarna och mina teorier sprider sig och pansarvagnar rullar.
du sitter på din hemliga vind och stickar en socka för världen.
och jag stjäl garn för att sedan. när du ska visas upp. med din världensocka. ska ingen kunna spåra mig.
du kommer att få korsfästas ensam.
din utmärglade kropp utskickad över hela världen.
och de i australien, bangladesh och bolivia kommer att häpna.

inom två år kommer ingen ihåg dig och du är bara en händelse för en lång tid sedan.
viskas om ibland på sin höjd.
medverkar i något trivialpursuit och ingen vet svaret.
svaret är ändå fel.
för svaret är inte du.
utan vi.

och vi ser det som är framför bakom bredvid ovanför nedanför men aldrig inuti oss.

jag hör liv varthän jag går.
och det finns dagar. då jag tror att det går att älska mig.
grässtrån under mina bara fötter som kittlar mina sulor såväl som mitt sinne.
en duva landar vid min axel då jag ligger på rygg i gräset. hon kvittrar vackert och hälsar mig välkommen.
trädtopparnas skönhet speglar sig i dammen och änderna seglar sakta över den stilla ytan.
fram och tillbaka. tillbaka och fram.
och solens strålar dansar mot mina kinder och jag sträcker på mig där jag ligger i gräset.
en bris lika svag som sval träffar min högra sida och jag blundar långsamt.
för det är vår där jag bor.
och en fråga så simpel som "Var bor du?",
besvaras enklast med "I mitt eget sinne. Själv?"

om det behövs är jag din mun, din röst.
och innebörden utav att vara väl behövd har suddats ut.
ett två tre morgon dag kväll.
tiden rinner ut tick tick tick.
och med ensamheten kommer odjuret som får dig att sakta implodera.
minspel som krossar hjärtan och ett två tre fyra ord som får dig att långsamt dö.
kroppen är ditt fängelse och gravitationen din enda boja.
om det behövs är jag dina läppar, din kärlek.
du är inte här längre.
det vet både du och jag.
att det är en annan tid nu.
och med blommiga lakan som smutsas ner förlorar du den du en gång var.
brusiga ögon, fel ord till fel person och du somnar om.
om det behövs är jag din väntan, din tid.
men om din ängslan inte fanns där, vad skulle finnas då?
ett gapande tomrum.
odjuret trivs bra. en lyxsvit á la homo sapiens.
och du dricker gift, tvättar bort drömmar och sköljer bort toxiner.
odjuret består och mer gift intas.
du undrar ibland, ifall han kommer ihåg växthuset och morgonkyssarna.
om det behövs är jag din tröst, din axel.
han vill älska någon. som gör honom lycklig.
som vet vad han tänker på.
och det vet både du och jag.
att det är en annan.
hämmad att bli denna annan.
paralyserad från skalp till stortå.
han var mer än du.
om det behövs är jag din fråga, ditt svar.
odjuret kommer att sitta kvar tills den dag du är stoft.
sommarnätter kommer igen och du får köpa nya blommiga lakan.
din taniga kropp känner av den enda sortens kärlek du känner till nuförtiden.
han är lycklig nu. han har träffat någon.
och du sover åt motsatt håll i din säng och vaknar klockan fem.
varför vill du inte vara lycklig?
om det behövs är jag din. och du min.

du har dansat en gång för mycket, hånglat en gång för lite.
och ingen säger riktigt hej.
såklart finns det de som gör det, men menar dom det, nej för dom vill bara krypa under skinnet och riva sönder innanmätet.
att hans hand aldrig vidrört din och hans ögon har aldrig riktigt sett dig.
när sommaren känns för avlägsen och varje lakan örngott kind är svarta utav mascara.
tårarna blir din hjälte och du går hand i hand med självömkan själv.
och viruset sprider sig snabbare än vad vi visste.
du är förfallen och viruset vinner, tar mark för varje sekund.
skaka av det.
res dig upp på nytt, en dyster ovana.
brösta upp dig, du blir normal och dina vänner bjuder dig på alkohol och du upprepar fredag lördag söndag och ibland måndag torsdag.
jag har sveriges största mörker inom mig skriker du ut när du ligger på asfalten.
om det är till någon tröst gör han likadant.
lär dig att gilla det.
för det kommer att bli din vardag och din framtid.

han kallas reptilen.
och jag ska förklara för er.
ett skäl till att han aldrig passat in.
likt en malplacerad maskros i en rabatt fylld av rosor.
han lärde sig när han var barn.
"du är ingenting, du är en människa. en homo-sapiens tio fingrar tio tår två ögon brunt hår."
sådär som man ska vara.
och doktorn säger detsamma, du har ingen sjukdom.
bara en vild fantasi och med lite piller ska han lugna ner sig så fint så fint ska ni se.
att ni kan släppa taget om honom när han blir stor.
samhället accepterar alla.
fast det stämmer inte och ensamheten får honom att ömsa skal lite varje dag.
att ändra temperatur i takt med att de omkring vänder kappan efter vinden är oacceptabelt.
trettiosju komma noll grader är det som gäller häromkring.
du måste härda likt ett lim.
stå emot kylan som blåser så kraftigt och du blir godkänd i livet.
det är väl det som räcker.
mer behövs inte.
och att som reptil kan han välja att gå i dvala.
ett kommer strax som gäller för länge.
ett medvetet val som ger en omedveten tid av obestämd längd och av oviss framgång.

jag lovar och jag erkänner.
att jag tappade bort mig själv när jag var ung.
blir mest yr och kall när tanken närmar sig.
att jag sprängde världen.
viftar jag bort med att det är sådant som händer.
att det blott var en gång.
ensamheten som gnagde på min hud,
fick mig att spela svag inför er.
likt en marionettdocka utan trådar.
och mitt eget slut blir ert.
att våra hjärtan slutar slå i rytm.

en skör prinsessa.
svart och rosa.
likt en baronessa,
ska hon strosa.
i sitt vackra slott.
och sakta förbereda sig,
på sin nitlott.
att leva ska hon ej.

skriv något utav stjärnorna.
som en rymdens neonskylt.
om hur du haft det rätt svårt.
och att det inte går.
hur det är att vara barn.
hur det är att vara borta.
och du skäms nog.
alla andra var inte som du.
det var så du tänkte.
att du skulle kunna titta ner på alla när du var borta från den här jorden.
inte bli jord mark maskmat som de andra.
du märkte ganska snart.
att du borde varit mer försiktig,
neonskylten hjälpte aldrig.
de hade aldrig sett någon som du.
en lapp med information hade behövts.
tvättas i hundratusen grader.
lavavarm och du är bara nio år när du förlorar första gången.
att lära sig att räkna är ynkligt, fjuttigt och oväsentligt gentemot att förändra världen med ett dödsfall.

lyckan är ett fnask. billig prostitution för själen.

och när jag var ung så fick jag berättat.
att drömmar går i kras och att ingen springer lika fort som vinden.
lilla jag tog det inte så hårt.
försökte hela mitt liv att springa så fort, så fort, tills luften stod stilla omkring mig.
jag lyckades nästan när jag sprang nerför backen intill lekplatsen.
att jag trillade ibland, skrapade upp min kropp.
var inget som jag riktigt förstod eller brydde mig om.
luften skulle stå stilla.
jag blev äldre. sprang inte så ofta längre.
nya barn sprang. vet inte om dom riktigt visste vad de höll på med.
att de försökte krossa berättelsen, att man inte kan springa lika fort som vinden.
att vikt multiplicerat med fart delat på lutning var en icke uträkningsbar ekvation.
och när mina egna barn började springa i backen. utan att jag berättat anledningen till att jag sa åt dom att göra det.
så visste jag.
att drömmar inte alls går i kras.

sorgliga själar syns sällan.

vi är kanske för unga för det här.
fast jag vill uppleva Paris med dig.
och jag undrar hur din värme känns i just Paris.
hur dina läppar smakar på Louvren.
och hur otaliga skratt känns i grönskande parker.
hur lycklig du gör mig vid Place de l'Etoile.

vägarnas asfalt är det enda vi behöver.
våran vilja är det nog inget fel på.

han tror att varje vecka.
skiljer sig från den andra.
att han har kontroll över sin vardag.
och att det rödvita guldet inte är hans diktator.
att förklara det för kollegor som skrattar när de berättar vidare det.
hur alla andra utom just han vet att livet inte är mer än såhär.
man kan inte jobba som konstnär artist eller poet, det har han hört förut.
och att varje söndagskväll så bjuder han sig själv på bara ett glas till.
han förtjänar ju det, han ska ju trots allt ta sig i kragen och gå ut och börja leva imorgon.

vecka 1-52.

jag ska köpa en projektor.
trycka in sladden i min tinning. spetsa skinnet och krossa kraniet och sedan in i hjärnan.
så att jag kan ha visningar.
projicera min tankeverksamhet på väggar i skolor.
avskräcka barnen från det de kallar vuxenlivet.
att de alla kommer att vilja brinna upp.
fast jag tror att någon tillslut märker.
att jag har varit på repeat sedan år noll.
att min sjukdom innebär att jag är en klon.
intryck och skrivna ord bestämmer min person.
att jag kan förvandlas av bara en kvällstidning.
vansinne kan det kallas.
vänjer sig till slut.

jag är dömd. år noll tills nu har varit mitt fängelse.
och jag har vetat att detta var allt.

och vid sex sju år var hon en sådan som tappade hoppet.
att i klass ett fick hon en demon på sin beniga rygg.
satte sig med klorna som ishackor i skinnet.
rispade och skrek. ett skrik som endast hennes öron uppfattade,
fast hon log mot alla hon mötte.
och att ingen riktigt visste.
vad som snart skulle ske.
att en demon orsakar stor förödelse i ett fragilt sinne.

brevet damp ner i min brevlåda.
hade gärna sagt att det levererades av en vit duva.
fast drömmar slår inte alltid in och vintern tar kål på duvor.
brevet var fyllt av glassplitter. mina ögon vandrar över de vackra orden gång på gång.

även fast det är glassplitter har jag jag aldrig råkat skada mig på dess kanter.
kanterna syns knappt för vänskapen och LLL glänser starkare och jag är glad över att kunna kalla dig min vän.