måndag 24 maj 2010

mellan år 6 och 16 var det er tid.
det var outtalat. men alla visste.
att ni skulle bli make och maka.
ett viskat löfte på skolgårdar genom åren.
och du hade sparat alla hennes hårstrån som hade fastnat på dina kläder under åren.
en hårsamling i en burk.
med den kunde du släppa all oro för en stund.
och ni var väl för unga.
ni förstod inte riktigt vad kärlek var.
fast ni passade ihop som få.
och när åren gick och Mona växte upp, var med om en olycka där hennes mamma dog.
när hon sedan var tvungen att flytta till sin mormor i en stad som låg för långt bort när man är 16 år.
så var det plötsligt slut på er historia.
och ni bestämde att ni inte skulle säga hej då.
trots att ni aldrig hade träffat någon som den andre.

fler år gick och du hade några flyktiga olyckliga romanser.
en dag, en helt vanlig torsdag en helt vanlig vecka.
ser du Mona på stan.
du stannar henne.
och hon ska gifta sig i juni.
hon är lycklig nu.
du nickar och säger inte så mycket mer.
hennes man drar iväg henne och du tänker att det är sista gången du ser henne.
det var aldrig menat att det skulle vara ni två.
och den sista biten av ditt skrynkliga hjärta slår sakta.

trettioendagar går och av en ren händelse går du förbi en kyrka.
ett bröllop ska äga rum och du går in.
det är tvåtre timmar kvar och du frågar efter bruden.

"det är något jag skäms för att säga.
men varje gång jag tänker på dig så vill jag kyssa dig som aldrig förr."
"varför gjorde du aldrig det?"
"det finns nog ingen riktig anledning. min doktor säger att jag har en sjukdom, det kan vara det."
"tror du att du älskar mig?"
"jag vet inte. kan man älska någon man inte träffat på åratal?"
"jag tror att man kan det."
"då tror jag att jag gör det."
"okej."
"får jag kyssa dig?"
"jag ska gifta mig om två och en halv timma."
"okej. får jag kyssa dig, trots det?

"jag vet inte. kom med ut ett tag."

ni går ut och sätter er på kyrktrappan.
vinden får hennes hår att fladdra precis som när ni var åtta år och hon hade klippt sig själv för första gången.
det var nog det gräsligaste du någonsin sett men hon var för stolt för att få reda på det. detta ledde dock till att hon gav dig en frisyr som det inte fanns något namn för.

"har du kvar burken med mitt hår? alltså, jag såg en burk i din byrå en gång och det såg ut som mitt. var det mitt?"
"ja, det var ditt. förlåt. och ja. den är kvar."
"då tror jag att jag älskar dig. jag är inte säker. men jag tror det."

"skulle inte du gifta dig?"
"jag får se till att skjuta upp det lite."
han var en sådan som alltid var på något annat håll.
en sådan som trots att han var här aldrig riktigt var här.
och under en kort glädjefylld tid.
så var han här och han var din.
sommaren då solen alltid sken.
världen den häpnade. fast du förstod inte riktigt.
att din man. fortfarande inte riktigt var här.
det sades att du var galen.
du sa att du helt enkelt var förälskad.
och du var trygg i det ni hade och du brydde dig inte om det ni inte hade.
att han aldrig ville röra vid dig eller kyssa dina läppar som du målat så fina för hans skull var något du fick acceptera.
han var ju trots allt den finaste du mött.
men en dag så ringde du och han svarade så kort i telefon.
du ringer en annan och denne säger,
jag vet att detta är något du klarar av.
och du förstår inte riktigt och du säger,
du vet inte vad du pratar om.

och när det visar sig att alla de stunder du nu stått och väntat på din man och han uteblivit.
så har han aldrig riktigt funnits.
ett spratt med avsändare ditt sinne.
du undrar varför ingen sa något.
liksom bara nämnde det utav bara farten.
att ditt livs kärlek. aldrig. existerat.
jag tror att vi kan skylla allt på tidningarna.
för det skriver.
om precis. allt.
och om man läser tidningen minus reklambladen minus kontaktannonser minus artiklar och minus nyheterna.
dödsannonserna är varje dags agenda. ett måste som är tvunget att ske varje morgon perfekt till kaffet med två sockerbitar.
att om man läser fotnoterna.
så lär man sig på ett helt annat sätt.
om att dö och att försvinna.
min syster och min äldsta vän.
de lärde mig.
inte så mycket.
men att läsa om dussintals andra.
då ramlar kunskaperna in. som lagras i min hjärnbalk.
livserfarenhet på ett annorlunda sätt.
ett namn som inte uttalas lika ofta längre tryckt på extra tunt papper är tvåtusentios nya läromedel.
och jag fantiserar om den dag.
då klass fyra b samlas på morgonen och eftermiddagen. och sitter tyst vid sina bänkar.
och läser varje dags dödsannonser.
de kommer att bli vuxna på en vecka. minst.

jag kan faktiskt inte se något negativt i detta.

söndag 23 maj 2010

mina händer torkar av smutsen från ditt ansikte.
mina fingrar över dina välmejslade kindben och dina lite för bleka läppar.
och bland lögner och alkohol fann vi ett uttryck som vi kunde rista på träden hos din mormor.
och även om du inte är riktigt på modet och allas läppar så tror jag att jag tycker om dig ändå.
vi passar rätt bra ihop, jag kan inte steka pannkakor och du gillar när de är lite brända.
du kan inte förlora och jag är inte så bra på att vinna.
och det är därför vi är vi.

söndag 16 maj 2010

de sägs att i den här staden.
blir man inte riktigt som dom.
och de hade rätt.
vi två blev aldrig riktigt människor.
reptiler och vi var nitton år när vi insåg att halmstad välkomnar oss med öppen famn.
trots vårat skal och mintgröna färg.
en etta att dela på och pengar varje månad i form av matkuponger.
fast inte matkuponger utan mer, varsin råtta ifrån den lokala zoobutiken.
han var alltid ledsen när han lämnade ifrån sig råttorna, som att han visste vart de skulle.
även fast ingen hade nämnt det för honom. så visste han.
vi försvann i den undre världen och återvände endast för våra matkuponger.
det var ett rätt bra liv, ett liv som reptil i halmstad.
vi har samma himmel men inte riktigt samma moln.

han kallades kortet.
för precis som ett korthus.
föll han ihop av en vind och var tvungen att byggas upp på nytt.
varje gång inte riktigt som den förra.
ett kort lades annorlunda och hans personlighet ändrades.
det måste vara jobbigt att leva med en sådan man sades det.
jag vande mig efter två veckor.
men inte förrän jag råkade hosta och han försvann.
med hjälp av en polisstyrka och en hund som kallades tuffsen hittades alla hans kort.
alla hans sidor.
varje gång han ramlar ihop, så bygger jag upp honom, och i smyg.
så ändrar jag ett kort. för att se hur han blir.
en dag ska han bli precis som jag vill.
den dagen ska jag gifta mig med kortmannen.

vi har samma vatten men inte riktigt samma droppar.
jag har ett instängt hjärta i en glasburk i min garderob.
det skriker om nätterna.
det gör det lite svårt att sova.
hjärtat försöker att välta omkull burken.
jag hör hur det låter inuti garderoben och jag lägger ett par tröjor över.
det skriker, det är inte riktigt ett skrik. utan mer, ett ljud.
ett gällt öronbedövande ljud.
jag stänger garderobsdörren och lägger mig i sängen igen.
bara några dagar till intalar jag mig själv.
sen kan det få återvända till sin hemvist.
dörren öppnas och burken rullar ut.
jag vänder mig förvånat om och reser mig.
lyfter upp burken och lägger in den igen.
längst in i hörnet.
jag känner att blodet i mitt huvud försvinner och det blir svart bakom mina ögonlock.
närmaste vägg blir mitt stöd och jag återhämtar mig.
det är inte lätt att leva med ett hjärta i en glasburk.
jag bar en gasmask när jag bodde i linnélägenheten.
jag var tre år och asfalt eller betong var det enda jag hade sett.
trots avståndet till slottskogen.
året var 1978 och mina ben sprang inte så snabbt som de borde.
en massaker rörde sig oroväckande snabbt mot klätterställningen.
stenkastande ungdomar och plexiglassköldar.
ett barn på tre år springer inte tillräckligt snabbt och katastrofen är ett faktum.
en gasmask rullar, nästan studsar upp över trottoarkanten och ingen blinkar till.
ett par unga hjärtan.
i en trädgård.
i ett onämnt land.
lite för lite virvlar med fingret i den andres hår och lite för mycket att inte riktigt möta den andres blick.
jag ska mata dig med körsbär tills du somnar.

tisdag 4 maj 2010

tricket var väl att ändra skepnad.
och inte ge upp kampen mot limmet.
godnatt en gång för mycket och du vinner aldrig igen.
likt en kameleont måste du fortsätta ditt liv.
smälta in som en bläckfisk.
jag har hatat mig själv för länge nu.
och du är en helt annan nu.

"kom vi drar. bara en gång till."

det är så svårt att säga nej.

stranden där vi träffades första gången.
jag vill att det ska vara så igen.
men limmet drar mig neråt, det kallar på mig och jag känner att min motståndskraft är lika med noll.
och jag känner att mitt innanmäte bara försvinner och att ingenting plötsligt spelar någon roll när jag inser.
att jag blivit som de andra.
jag har gett upp.
jag var med när du skulle köra ner för stupet på skogshallsvägen första gången.
hur vi hade packat ner det vi hade älskat allra mest.
du hade inte packat ner något mer än breven från din bror.
din slitna ryggsäck var full till bristningsgränsen.
inget hejdå till omgivningen.
att vi blivit exalterade när vi diskuterade morgondagens rubriker.
hur vi tänkte ut tusentals.
och du var den enda jag någonsin brytt mig om.
jag var allting du hade kvar och vi lyste starkast tillsammans.
det sades att det var som att vi förlorade några watt när vi var separerade.
det hade märkts direkt när ditt ljus förlorade sin kristallklara klarhet.
och med ens, blev grumligt.
vi var förstummade, trots hur nära du var mig, även när jag var inom dig.
lyste du inte lika klart.
och när vi kom till insikten, att det var din tid.
så blev även mitt ljus grumligt.
minus tjugotrettio watt på en sekund.
att våran enda utväg tillsammans var skogshallsvägen.
Hon reste blicken från sin tunna bok och tittade tyst på mannen framför sig.
Han hade ett par år för många på nacken, en grå krans av hår och ett ansikte som alltid log. När han var tjugotre år blev han filosofilärare, när hon var tjugotre åkte hon bil till världens ände för att aldrig återvända.

Hon fuktade sina vackra läppar sakta, rynkade ihop ögonbrynen en aning och frågade.
"Jag har alltid fått mitt hjärta brustet när jag delat med mig av det. Därför kommer jag att få det igen, och igen. Är det så?"
Han tittade på henne länge, mötte hennes blick varsamt innan han tittade ner på sina händer och sedan ut genom fönstret bredvid honom.
"Det händer att deduktiv slutledning stämmer. Mer kan jag inte säga."
Hennes ögon sa att det var det väntade svaret hon inte önskade sig.
De blev med ens glansiga och hon vände sin blick ner i sin bok igen.
Han märkte att hon bläddrade mellan de tunna bladen i boken alldeles för snabbt för att ha läst dom och han säger.
"En dag ska jag berätta om hur de andra gör för att överleva sådana triviala ting som kärlek och romanser. Jag ska lära dig hur man ska vara. Vad du ska säga, vem du ska kyssa och var du ska leva för att ditt hjärta inte ska gå i tu. Fast först, ska du lösa en ekvation, en kärlekens ekvation. När du har löst den så ska jag berätta allt det jag sa."




handledskyssar, ett måste för att inte ångesten ska äta upp dig.
lås dörren efter dig, det är vad samhället kräver.
en manipulerad sanning suger luften ur varje rum du träder in i.
orsaken till att du införskaffar dig lycka på annat vis.
låt oss köpa kärleken för att sedan inte ta ur den ur dess tunna plastförpackning.
och det känns nästan som.
att du inte riktigt längre.
finns.
på samma sätt.
som jag.
finns.
att våran existens inte riktigt klingar i exakt samma ton.
hur en ton rubbar hela vår värld.
jag är för svag för dig viskade han.
jag är bara din starka riddare i rustning när jag har just min rustning på mig.
utan den är jag bräcklig och matt.
en försvagad kopia utav den jag är.
ett hjärta lika svart som natt.
inte alls den legionär,
som jag brukar.
att jag behöver ett skal.
inte som andra hejdukar.
för att skydda dig.
ifrån mig.
ignorans är lycka skrivs på toalettväggar.
lycka är i grund och botten anarkiskt diskuteras i ditt huvud.
en diffus medvetenhet om att ingenting riktigt är som det ska.
kråkorna är ute efter just dig.
en tanke du delar med alla de andra.
de som redan har gett upp.

måndag 3 maj 2010

om man är riktigt snabb,
springer i tvåhundrakilometer i timmen.
hinner något svårt ikapp en då?